Trettonde december: Lussekattastrof

Yrvaket satte sig Albinius upp i sängen. Han kunde knappt hålla ögonen öppna, men något sade honom att han borde ha varit vaken för länge sedan. Han tittade på klockan.
06.32
Gäääääsp! Varför skulle han behöva vara vaken nu? Han gick aldrig upp tidigare än sju i vanliga fall, ändå kände han sig stressad. Fortfarande halvsovande satte Albinius fötterna på det isakalla golvet och snubblade nästan över den filttäckta hög som låg framför garderoben. Mr Master hade tydligen nöjt sig med att tillbringa en natt bland Albinius avlagda gamla kläder och bestämt sig för att bryta mot den enda regel barnen varit riktigt klara med: han fick inte bli sedd någonstans i eller runt deras hus, och måste därför sova där Malvina inte skulle kunna se honom om hon som vanligt kom in med fika på sängen till sin son. Albinius, som var för trött för att orka bry sig om att han egentligen var blyg, tog ett bestämt grepp om mannens arm med båda händerna och släpade honom mot garderoben. Inte helt oväntat fick denna våldsamma behandling gästen att vakna.

- Men ljusen då? kved Mr Master ynkligt. Vart är ljusen? Och ska de inte sjunga för oss?

- Vaddå sjunga? väste Albinius irriterat tillbaka. Vem skulle sjunga? I det här huset använder man munnen till att äta kakor, inget annat.

- Jaha…

Olyckligt sjönk han ihop när Albinius släppte hans arm, och kravlade sig långsamt tillbaka in i garderoben på rygg när han möttes av den ondskefulla blick ett alldeles för trött barn kan få som väckts av något annat än födelsedagstårta.

- Men… sa Mr Master, och sken plötsligt upp. Det är klart! Det finns ju luciafika också! Får man använda munnen till det kanske?

Där var det: Lucia! Det var det han hade glömt – och Albinius som skulle vara stjärngosse i årets luciatåg! Ojojoj, han skulle måsta vara där innan klockan var sju! Nu fanns det ingen tid att förlora. Snabbt som blixten krängde han på sig ett par byxor och en vit tröja och sprang ut i köket. På köksbordet låg det vita linnet, struten och en pinne med en stor guldstjärna på. Han tog en plastpåse och stoppade ner dem, och tryckte sedan ner plastpåsen i ryggsäcken tillsammans med skolböckerna. Precis när han tagit på sig ytterkläderna dök hans mamma upp i dörröppningen ner till källaren.

- Oj, är du uppe så tidigt gubben?

- Mmm…, sa Albinius tveksamt, och hoppades kunna undvika en av de långa konversationer som ofta uppstod i hallen frukostlösa dagar om man inte var nog snabb ut genom dörren. Om han bara kunde hitta sina vantar…!

- Du äter väl frukost innan du far? sa Malvina uppfordrande. Jag bakade igår, så om du tittar i skafferiet så finns det både pepparkakor och l…

- Mamma, jag hinner inte, jag måste vara på skolan om åtta minuter, och… Där är de!

Albinius ryckte ner vantarna från översta hyllan, sa ett snabbt Hejdå! till Malvina och rusade ut genom dörren.

Det första andetaget fick honom att hosta till. Det var så kallt att det gjorde ont i näsan, och det ångade om hans händer när han fumlade för att få på sig de tjocka vantarna. Han joggade till skolan - både för att komma fram så snabbt som möjligt och för att det var det enda sättet att hålla sig varm. Vintern var alltid en kamp för överlevnad.

Irmelin satt ensam mitt i aulan och halvsov. Eller ja, inte ensam; i stort sett hela skolan var där, men eftersom Albinius var med i luciatåget i år satt hon inte och pratade med någon som hon annars skulle ha gjort. Dessutom var hon morgontrött, så det som i vanliga fall tog sig uttryck i koncentrationssvårigheter under första lektionen gjorde det nu, omgiven av ett surr från tvåhundra pratglada låg- och mellanstadieelever, i stort sett omöjligt att hålla ögonen öppna. Hon hade själv inte velat vara med, trots att Albinius försökt övertala henne i säkert tre veckor. Hon visste att han bara gjorde det för att han ville att hon skulle följa med på träningarna med kören efter skolan. Irmelin hade aldrig varit duktig på att sjunga, och även om hon i teorin kunde ha följt med och bara låtsats hade hon inte klarat av själva uppträdandena. Till Albinius sa hon att det var för att hon vägrade ha på sig ett av de där fåniga lucialinnena, och nog var det en bidragande orsak, men mest var det på grund av rädslan att stå inför så många människor. Och vad skulle Albinius säga om hon råkade göra bort sig…

Irmelin väcktes ur sina funderingar av ljudet av ljusa stämmor, även om det kanske inte lät fullt så likt en änglakör som man hade kunnat hoppas. Tåget gick långsamt – mycket på grund av att kläderna de bar inte erbjöd mycket utrymme att variera steglängden på – och trots delvis bristande sångkvalitet sköljde julstämningen över publiken som om det regnat julmust från taket. Så sött var det. Irmelin njöt av varenda sång, och hoppades att det inte hördes alltför mycket när hon nynnade med till Rudolf med röda mulen.

Enligt gammal tradition samlades sedan klassen för att äta luciafika med pepparkakor och lussekatter. Men när de nådde klassrummet märkte de snart att något inte stod rätt till. Det kändes i luften. Eller rättare sagt – det kändes INTE i luften. På katedern stod ett stort fat med pepparkakor, en skål med hemgjord knäck, en trave med engångsmuggar och tre stora flaskor julmust. Bara det.

- Men… var är lussebullarna…? undrade Irmelin förskräckt och vände sig mot fröken.

- Euhm… ja… sa Åsa-Lena förvirrat, och med ett ansiktsuttryck som om hon hoppats på att ingen skulle märka vad som fattades.

- Vi kan ju inte ha lucia utan lussebullar heller!! ropade någon, som precis insett att traditionsbrottet berövat honom på det bästa högtiden hade att erbjuda.

Nu började fler lägga märket till den rådande situationen, och små skrin av förtvivlan utstöttes allteftersom nyheten spred sig.

- Jag är ledsen, men jag hittade inga lussebullar i någon affär varken idag eller igår, och tydligen finns det ingen saffran att köpa i hela stan! kved Åsa-Lena förtvivlat. Jag försökte, jag lovar! Hon såg uppriktigt ledsen ut, och inte ens Irmelin hade inte hjärta att misstänka att det hon gjort var gjort med vilje.

Plötsligt kände Irmelin att någon knackade henne på axeln. Det var Albinius som kommit tillbaka efter att ha bytt om efter luciatåget. Det var tydligt att han sprungit hela vägen från aulan, och han flåsade nu okontrollerat.

- Vad händer? Jag hörde folk som skrek! sa han skräckslaget.

Irmelin vände sig långsamt mot honom.

- Det värsta som kan hända på lucia, sa hon gravallvarligt, och gav Albinius en iskall blick innan hon la till:

- Det finns inga lussebullar längre.

Albinius stod tyst under några förvirrade sekunder. Sedan tittade han på Irmelin med en blick som hos någon som förstår att de inte uppfattat riktigt hela problemet.

- Kan ni inte köpa fler då…? Bageriet ligger ju bara två minuter härif—

- Nej, du förstår inte! Avbröt Irmelin irriterat. Det finns inga lussebullar! Alls! Någonstans! Och all saffran är borta!

- Va? Men… hur…?

- Precis, hur ska vi kunna lucia nu?! Det går inte utan lussebullar! Irmelin var utom sig av förtvivlan. Kalabaliken runt dem visade dessutom på att de flesta i rummet verkade hålla med om hennes oro.

- Nej, jag menar… sa Albinius och kliade sig på huvudet som om han kommit att tänka på något. Jag menar… Hm… Irma, får jag låna din mobil?

- Vad ska du med den till? Vi har faktiskt en nödsituation här! Irmelin var inte öppen för aktivitetsförslag som inte rörde just detta för tillfället.

- Jaja, får jag låna den? svarade Albinius otåligt. Jag måste kolla en grej bara, det kanske funkar!

- Ja, okej då…!

Irmelin stoppade ner handen i jeansfickan och plockade upp mobilen, och räckte fram den mot honom. Snabbt tog han den och tryckte in ett nummer. För att kunna prata blev han dock tvungen att lämna rummet, och Irmelin blev återigen ensam. Omkring henne hade nu katastrofen blivit ett faktum, och de reaktionerna hos eleverna syntes nu tydligt. Först efter femton minuter kom Albinius tillbaka, då också med tre glasslådor med gummiband runt i famnen.

- Vart fick du glassen ifrån? Undrade Irmelin skeptiskt.

- De får du se… sa Albinius gåtfullt och drog bort gummibandet från en låda.

När han sedan lyfte på locket steg det ut en doft så efterlängtad att barnen genast vände sig om för att se vad de trodde lurade dem. Däri låg tio gula bullar, till synes nybakta och alldeles perfekt gräddade. Trots att de inte varit medvetna om saffransbristen i mer än en halvtimma stirrade barnen på lussekatterna som om de inte sett något liknande i hela sitt liv. Till och med Åsa-Lena beskådade dem andäktigt från en av de yttre raderna i klungan. Med blicken fortfarande fäst på lådan stammade hon tyst:

- H-hur hittade d-du…? Utan att avsluta meningen tittade hon upp på Albinius som om hon begärde en förklaring till någon sorts mirakel.

- Min mamma, sa Albinius glatt. Hon bakar alltid lussebullar långt innan lucia, och hon har ett så stort förråd av saffran att hon nog inte behöver köpa mer på hundra år. Jag frågade henne, och om det är någon som vill ha saffran att baka med är det bara att komma hem till oss och hämta! Vi har så det räcker till åtminstone ett paket till alla på skolan.

Och så blev det ändå en lyckad lucia för Albinius och Irmelin. Malvina fick dela ut saffran till över hundra personer som slarvat med julförberedelserna, och de flesta lovade att betala tillbaka henna på något sätt i framtiden, trots att hon försäkrade dem om att hon inte behövde något i gengäld. Hon hade ju faktiskt fått rabatt hos Coop på grund av allt hon köpte, och det vore ju inte rättvist att inte dela med sig om så många blivit utan. Alla barnen på skolan fick luciafika i slutet av dagen, då Albinius fick hjälpa till att bära väskor med lussebullar till skolan. Åsa-Lena berömde honom, och till och med skolans tuffaste grabbgäng mumsade ett sockerlystet Tack! när han delade ut bakverken till klassen. Stoltare än han var den dagen hade Albinius aldrig varit.

När nyheten om saffransförrådet slutligen nådde Ingolf hade redan den bästa luciaaftonen någonsin passerat, och julen kändes närmare än någonsin.

Miss B.A. Vamposaur