23 december: Julstress

När häxan Fia berättade för Ingolf följande dag om det misslyckade försöket att förgifta Tomten så blev han än en gång rasande.

”Du skulle ju se till så att han åt det!!! Du är värdelös! Hur kunde du misslyckas med detta?!” skrek Ingolf så högt att Malvina, som stod i köket och bakade ungefär två hundra meter där ifrån, hörde vad han skrek.

”Mössen skvallrade! Jag tog dem med mig och grävde ner dem i snön och sedan trampade jag på dem. Så nu finns de inte mer!” sa häxan Fia och skrattade ett så ont skratt så att till och med Ingolf rös.

”Men hur kunde de skvallra?! Kan något av barnen prata med råttor?” skrek Ingolf inte riktigt lika högt.

”Ja, flickan kan det! Men jag hörde en till sak… Du har en bror…” sa Fia.

”Va?! Det har jag inte!!!” skrek Ingolf som var helt röd i ansiktet av all raseri.

”Jo, Gudmar, den där värdelösa typen är din bror, och du växte upp i Tomteland, men Tomten raderade ditt minne för att du är ond!” förklarade Fia.

”Omöjligt att han är min bror! Vi är helt olika, han är Tomtens gullegris och jag är Ingolf, som snart har förstört julen!”

”Om man tänker till så är ni faktiskt ganska lika i utseendet, fast ni har såklart helt olika personligheter!”

”Ja, ja. Det spelar inte så stor roll om jag har en bror eller inte, vi ska i alla fall förstöra julen, men vi har verkligen inte mycket tid på oss nu! Julafton är imorgon! Eller rättare sagt: Det skulle ha varit imorgon”, sa Ingolf och skrattade ett väldigt ont skratt. ”Fia, jag har en uppgift till dig! Gör den där värmetrollformeln så att det blir varmt och snön smälter! Då skulle jag vilja se barnens miner….”

”Men, Ingolf! Du vet ju hur svårt det är att få balans i magin och hur svårt det är att sprida värmen rätt. Det kan till och med gå så illa så att det blir kallare än vad det är nu!” förklarade Fia.

”Du är den enda som kan klara av det, så du ska göra det! Se så, skynda på, det verkar som om du kommer att behöva hela dagen!” sa Ingolf och viftade med handen som om det skulle få Fia att gå ut ur rummet snabbare.

”Okej, okej då! Jag gör väl det då! Men skyll inte på mig om det går fel!” sa Fia och lämnade Ingolfs rum med förtvivlan. Hon hade inte klarat att frammana värmetrollformeln på hundra år! Men hon var tvungen att försöka, för hon visste vad Ingolf kunde göra mot henne om hon inte ens försökte.

”HELGA!!!!” ropade Ingolf så fort Fia hade lämnat huset.

”Vad är det?” sa Helga tröttsamt.

”Kalla på mina spioner! Jag måste prata med dem…” sa Ingolf. Helga lämnade rummet. Hon hade börjat förstå vad Ingolf hade för planer, och hon gillade dem inte. Hon tyckte själv om julen och hon gillade barn. Hon ville inte att julen skulle bli förstörd, och hon skulle försöka göra allt hon kunde för att förhindra Ingolfs planer, fast det såg inte ljust ut. Hon kallade på råttorna och de kom till huset efter ungefär en halv minut och hon släppte lydigt in dem genom råtthålet i dörren. Men Helga gillade verkligen inte hur råttorna smutsade ner i huset. Hon kunde inte förstå varför Ingolf hade dessa spioner. Den här gången var det ungefär tio råttor som hade blivit ditkallade, och hon såg att Isolde var en av råttorna. Isolde gav Helga en blinkning, för Isolde var på Helgas sida, det visste hon. Isolde var också på Tomtens sida och hon skulle göra allt hon kunde för att få komma tillbaka till Tomteland.

”Kom in” sa Ingolf när råttorna knackade på dörren. Ingen kom in. Ingolf gick för att öppna.

”Hur många gånger ska vi behöva tala om för dig att vi inte kan öppna dörrar!” sa Stanley, en av Ingolfs trognaste spioner.

”Ja, Ja. Ni är här nu i alla fall, det är det som är huvudsaken. Vi har problem”, sa Ingolf. ”Det är julafton imorgon och vi kan inte låta det hända, för vi hatar julen. Därför vill jag att ni delar upp er och utför dessa uppgifter som jag tilldelar varje grupp.” Råttorna nickade. ”Bra. Grupp ett, det är din grupp Stanley, ni är 40 stycken, inte sant?”

”Trettionio, Helma är död”, sa Stanley.

”Ja, ja. Ni ska i alla fall ta er till stan och förstöra jul shoppingen för alla glada människor. Gå in i affärer och förstör bara. Är det uppfattat?” Stanley nickade.

”Då så, grupp två, det är du Isolde! Du ska ta med dig din grupp och förstöra alla julgranar som ni ser!” sa Ingolf glatt. Isolde nickade, men hon tänkte inte riktigt lyda Ingolf på den punkten.

”Grupp tre och fyra det är Joar och Ester. Ni ska ta er till Tomteland och så ska ni diskret ta Tomtens renar och föra dem hit, eller nej, lämna dem i skogen någonstans och bind fast dem!” sa Ingolf.

”Okej…” sa Ester osäkert.

”Grupp fem och sex, ni ska fånga in barnen åt mig, och för dem hit till mig!” sa Ingolf.

”Vilka barn?” frågade en av råttorna.

”De barn som förstör för mig, såklart! De bor bara några hundra meter härifrån! Men grupp sju, ja jag tror att det räcker med en grupp, ni ska fånga in och göra er av med den där Gudmar.”

”Okej, chefen”, sa råttan från grupp sju, som tyvärr var den ambitiösaste råttan av dem alla.

”Så, grupp åtta, nio och tio ni ska försöka fånga in så många nissar som det bara går, och så ska ni se till att alla julprydnader förstörs, uppfattat?”

”Ja, mästare!” sa alla råttor i kör, alla mer eller mindre entusiastiska.

När Isolde äntligen hade kommit ut från den där hemska Ingolfs hus så sprang hon raka vägen mot sin grupp. Lyckligtvis hade alla i hennes grupp samma mål som hon hade – att förstöra för Ingolf. Hon talade om för hennes råttor vad som hade sagts under mötet och vad som var deras uppgift och vad deras andra uppgifter var. Hon delade upp dem i olika grupper för att de skulle kunna sprida ut sig och försöka göra så att Ingolfs uppdrag inte riktigt blev utförda. Isolde själv var nu på väg till Tomteland för att berätta för Tomten vad som väntade. Hon sprang allt vad hon kunde i den tjocka och kalla snön, och när det började skymma var hon framme. Tomten kände henne så hon hade inga problem med att komma in i Tomteland. Efter en lång resa var hon framme i Tomtens hus.

”Hej, Isolde, vad har du att meddela idag då?” frågade Tomten med en varm röst. Isolde berättade allt, men Tomten förstod ingenting, för hans tolk var inte här. Tomten hade inte haft turen att bli biten av en råtta vid rätt tidpunkt.

”Vänta Isolde, jag behöver en tolk”, sa Tomten och ropade på Irmelin ur högtalarna. Irmelin, som hade varit och planerat hur de skulle kunna få fast Ingolf med Albinius, kom så fort hon hörde Tomtens röst, och Albinius följde efter.

”Hej, barn. Jag skulle behöva hjälp med tolkning här. Jag kan inte förstå råttspråket”, sa Tomten. Sedan berättade Isolde hela Ingolfs plan för Irmelin som tolkade så att Tomten och Albinius också kunde förstå.

”Jaha, hur ska vi lösa det här då?” sa Tomten som lät förvånansvärt glad.

”Vi måste stoppa Ingolf, nu!” sa Irmelin. ”Isolde, du kan ta oss till honom, det kan du va?”

”Ja, det skulle jag kunna, men det är absolut livsviktigt att han inte får reda på att det är jag som har fört dit er, det förstår ni väl? Men jag tycker inte att det är särskilt smart att fara dit, för Ingolf har satt två grupper på att fånga in er två! Jag tycker att vi borde skicka några nissar istället!” sa Isolde och Irmelin tolkade det så att de andra skulle förstå.

”Jag håller med dig Isolde, det är inte smart att låta dessa barn åka till den där mannen, men de måste hjälpa till, för de är de enda som kan få stopp på det här. Men jag kan skicka några nissar och Gudmar på att försöka hämta in honom hit, så kan han i alla fall inte smida några fler onda planer”, sa Tomten och gick till sin mikrofon för att kalla på några nissar.

När Tomten hade skickat iväg nissarna med Isolde och Gudmar så satte han sig ner och såg på Albinius och Irmelin.

”Det är endast ni som kan få det här att bli som vanligt, ni vet det va?” sa Tomten som kollade in i deras ögon med en skarp blick. Tomten log, och båda barnen kände värmen spridas i sina kroppar då de såg på honom, de tyckte så mycket om honom.

”Men hur är det möjligt att det bara är vi som kan klara av detta? Det måste finnas en miljon andra barn eller nissarna och Gudmar kan klara det, varför just jag och Albinius?” undrade Irmelin.

”Jo, det är en sak som jag måste berätta för er. Det är så, att när ni båda föddes så stod stjärnorna på ett ytterst komplicerat vis och den dagen ni föddes var den dagen jag blev Tomte, och det var bara ni två som var nära nog för nissarna att nå för att de skulle kunna sprida stoftet. De spred det i staden där ni bor, men det nådde bara er. När ni tog emot detta stoft så blev ni automatiskt mina beskyddare, eller rättare sagt julens beskyddare. Därför är ni de enda som kan rädda oss i denna situation. Ni har det i era hjärtan, och det är ert öde att rädda julen”, sa Tomten. Både Albinius och Irmelin satt som fastklistrade i Tomtens fåtöljer då han berättade detta för dem, men de kunde inte riktigt ta in detta.

”Ä-är detta sant?” frågade Albinius med en röst som lät väldigt chockad.

”Ja, det är så sant som att jag finns här”, sa Tomten och log mot de båda barnen.

”Vi har alltså knappt en dag på oss att ställa allt till rätta? Vi har så mycket att göra! Det kommer inte att gå!” sa Irmelin som nu kände sig väldigt stressad, för hon ville inte misslyckas med den uppgiften som hon hade fått direkt hon blivit född.

”Jo, det går! Ni behöver ju inte göra det själva! Ni får hjälp av mig, av Gudmar och av alla nissar! Och av en del råttor såklart. Och glöm inte er magi!” sa Tomten.

Det enda som var oturligt för Irmelin och Albinius var att de inte visste någonting om Ingolfs planer som han gett till Fia. Och Fia var nu väldigt nära på att lyckas, värmeförtrollningen var nästan klar. Det var bara några beräkningar kvar. Klockan 8 på julaftonsmorgon skulle snön börja smälta, snabbare än någonsin och det fanns ingenting som varken barnen eller Tomten kunde göra för att stoppa denna plan, trodde Fia.