Ingolf vankade av och an i sitt lilla rum denna morgon. Han väntade på någon och han hoppades att denna någon skulle komma snart. Som vanligt fejade Helga för glatta livet med att städa Ingolfs smutsiga hus samtidigt som hon nynnade på traditionella julsånger. Hon hade hunnit med nästan en hel julskiva denna morgon, men ingenting kunde förstöra Ingolfs glada humör idag.
Plötsligt ringde de på dörren, Ingolf hörde hur Helga gick för att öppna och han snabbade sig fram till sin kontorsstol. Han ville göra ett gott intryck på den här gästen så han satte sig i stolen, placerade sina ben nonchalant på skrivbordet och väntade på att Helga skulle leda in gästen. Efter en stund öppnades dörren och en krokig liten man kom in.
”Åh, Algot så trevligt att ha dig här. Ta hit en stol och sätt dig” Sa han och log ett smörigt leende.
Den lilla mannen som hämtade en stol som stod i ett hörn och drog den fram till skrivbordet. Mannen såg nästan lite rädd ut och han spanade åt olika håll hela tiden som om han trodde att han var förföljd.
”Du hade några viktiga upplysningar om tomten om jag minns rätt?” Sa Ingolf lite försiktigt.
Mannen hoppade till så fort han fick höra tomtens namn och började skruva sig ännu mer i stolen.
”Tomten har skickat ut någon för att leta efter dig…” Sa han efter en stund.
”Är det någon jag skulle behöva oroa mig för att möta?” Frågade Ingolf nyfiket.
”Nej då… I Gudmars huvud finns bara luft, aldrig att han skulle hitta dig” Sa Algot som nu hade börjat känna sig lite djärvare.
”Bra, bra så då antar jag att allt går enligt planerna?”
”Ja, vi är redo så fort ni är det” Svarade Algot och log.
”Det här kommer bli den bästa julen någonsin!” Sa Ingolf. Sedan tittade de båda männen på varandra en ganska lång stund innan båda plötsligt bröt ut i ett elakt skratt.
Det tog ett bra tag innan Algot gick sin väg och under den här tiden hade aldrig Ingolf flyttat sina ben från bordet. Och nu när Algot äntligen hade gått upptäckte han att han inte kunde flytta dem. I ren och skär panik gjorde han det enda han kunde göra… han ropade på hjälp… ”HEEEELGA!”
Plötsligt ringde de på dörren, Ingolf hörde hur Helga gick för att öppna och han snabbade sig fram till sin kontorsstol. Han ville göra ett gott intryck på den här gästen så han satte sig i stolen, placerade sina ben nonchalant på skrivbordet och väntade på att Helga skulle leda in gästen. Efter en stund öppnades dörren och en krokig liten man kom in.
”Åh, Algot så trevligt att ha dig här. Ta hit en stol och sätt dig” Sa han och log ett smörigt leende.
Den lilla mannen som hämtade en stol som stod i ett hörn och drog den fram till skrivbordet. Mannen såg nästan lite rädd ut och han spanade åt olika håll hela tiden som om han trodde att han var förföljd.
”Du hade några viktiga upplysningar om tomten om jag minns rätt?” Sa Ingolf lite försiktigt.
Mannen hoppade till så fort han fick höra tomtens namn och började skruva sig ännu mer i stolen.
”Tomten har skickat ut någon för att leta efter dig…” Sa han efter en stund.
”Är det någon jag skulle behöva oroa mig för att möta?” Frågade Ingolf nyfiket.
”Nej då… I Gudmars huvud finns bara luft, aldrig att han skulle hitta dig” Sa Algot som nu hade börjat känna sig lite djärvare.
”Bra, bra så då antar jag att allt går enligt planerna?”
”Ja, vi är redo så fort ni är det” Svarade Algot och log.
”Det här kommer bli den bästa julen någonsin!” Sa Ingolf. Sedan tittade de båda männen på varandra en ganska lång stund innan båda plötsligt bröt ut i ett elakt skratt.
Det tog ett bra tag innan Algot gick sin väg och under den här tiden hade aldrig Ingolf flyttat sina ben från bordet. Och nu när Algot äntligen hade gått upptäckte han att han inte kunde flytta dem. I ren och skär panik gjorde han det enda han kunde göra… han ropade på hjälp… ”HEEEELGA!”
Gudmar satt inne i Albinius garderob och surade. Han hade nu varit i Umeå i 6 dagar utan att ha utträtt någonting. Barnen som skulle hjälpa honom hade stuckit iväg varje morgon på egen hand och hade förbjudit honom att lämna huset. Gudmar gillade det inte alls, han var den enda vuxna i sällskapet och gillade inte att bli behandlad som ett barn. Gudmar reste sig plötsligt och slog huvudet i en hylla. Oturligt för honom så var inte garderoben designad så att en vuxen man skulle kunna bo i den. Slaget mot huvudet gjorde Gudmar mycket arg han slet upp dörren, öppnade fönstret och klättrade ut genom det, han hade tur att Albinius rum låg precis bredvid brandstegen.
Där ute var det kallt och solen var på väg ner, Gudmar antog att barnen snart skulle komma tillbaka så han snabbade sig för att komma bort från Albinius tomt. Han gick mot en skog, Gudmar tyckte att det var vackert med all snö som låg på grenarna och plötsligt kunde han inte låta bli utan tog några dansliknande steg i den djupa snön. Men det sista steget han tog var inte lika graciöst som de första. Gudmar fastnade nämligen med sin fot i något som stack upp ur marken och föll framstupa och landade med ansiktet i snön. Där låg han en stund och tittade på den vita snön som omgav honom. Sen kände han att det blev väldigt kallt om foten, han satte sig då upp och fann att han inte längde hade någon sko på den. Han tittade sig runt omkring för att se vart han hade tappat den och såg till sin förfäran hur skon sprang mot skogens mörkaste del.
”STANNA SKON! LÄMNA MIG INTE, JAG BEHÖVER DIG!” skrek han och sprang haltande efter. Men skon var snabb och varje steg Gudmar tog i snön så förlorade han en liten del av känseln i den. Snart föll han ihop, han kunde inte springa längre då foten inte längre lydde honom. Där låg han och försökte väcka foten till liv igen men det gick inte. Det hade nu blivit jätte mörkt ute och även om Gudmar hade kunna gå så hade han inte vetat vilken väg som ledde hem. Han skulle nog bli kvar i skogen för alltid. Han lade sig ner och blundade och där låg han en bra stund. Han visste att det var farligt att vila i snön men just nu fanns det inget annat att göra. Ögonen blev tyngre och en varm känsla kom över honom, nu var allt snart över han skulle nog ha stannat i huset. Plötsligt fick han något hårt i magen så han satte sig upp med ett ryck och framför honom stod nu Irmelin och Albinius med varsin ficklampa i handen.
”Sa vi inte åt dig att stanna i huset” Sa Albinius lite irriterat.
”Exakt, man ska inte vara ute i skogen när de är mörkt” Sa Irmelin med en liten retsam röst
.
Barnen hjälpte Gudmar upp och tog honom tillbaka till Albinius hus och en brun råtta skrattade förnöjt över sitt bus.
”Hihihih människor är så dumma, han trodde verkligen att skon levde” sa han sedan kröp han ner i den varma skon för att invänta dagen och Ingolfs nästa order.
Miss M. Vamposaur
No comments:
Post a Comment