Irmelin kunde inte vänta tills det blev morgon. Detta var så förfärligt. Hon tog på sig kläderna och sprang så fort hon kunde ut ur sitt rum, men precis när hon skulle sätta första steget på trappan kom hon på att det var natt och att hon inte fick lov att gå ut mitt i natten. Så började hon tyst att smyga ner för trappan. Det var hur mörkt som helst men hon kunde inte tända någon lampa för hon var rädd att hennes föräldrar skulle vakna. Hon kom tillslut fram till ytterdörren och öppnade den försiktigt. Hon tog med sig sin jacka och sprang ut. Hon sprang allt vad hon kunde medan tårarna rann nerför kinderna. Hon var så rädd och ledsen, det var hennes fel att Helma hade dött. Det hade inte behövt bli såhär. Om hon bara hade väntat tills imorgon så hade de alla varit med och då hade inte Helma varit ensam en sekund och då hade "Vad-det –nu-var" inte kunnat döda henne. Irmelin sprang allt vad hon kunde tills hon var framme vid Albinius hus. Vad hon inte hade tänkt på var att alla i huset förmodligen låg och sov, men hon hade ändå inte tid att fundera på det. Hon var tvungen att tala med Albinius med detsamma, och de var sedan tvungna att tala med Master. Hon kom fram till dörren och plingade på klockan, vilket hon sedan ångrade för den spelade en julmelodi som säkert skulle väcka hela huset. Till Irmelins förvåning var det Malvina som öppnade, och hon såg inte arg ut, och det såg inte heller ut som om hon hade blivit väckt, för hon hade på sig sitt röda förkläde och i handen höll hon en slev med någon smet på.
”Men Irmelin, vad gör du här så sent?” frågade Malvina medan hon slickade på sleven. ”Men kom in du, här är du alltid välkommen! Albinius ligger förmodligen och sover skulle jag tro, men jag ska väcka honom. ALBINIUS VAKNA, IRMELIN ÄR HÄR!!!!” skrek Malvina med en röst som kunde ha väckt hela staden. Malvina verkade inte ha märkt Irmelins tårar för hon verkade lika glad som vanligt.
”Mamma! Jag är redan vaken!” sa Albinius som hade legat och stirrat i taket och inte kunnat sova.
”Alli, jag måste prata med dig nu! Det har hänt en sak!” sa Irmelin som inte kunde låta bli att darra på rösten.
”Men Irmelin, vad är det gumman? Inte ska man vara ledsen på självaste julen. Gå ni upp till Albinius rum så ska jag koka lite varm choklad och värma några lussebullar åt er”, sa Malvina som redan var på väg till köket.
”Vad är det Irma?” frågade Albinius då de hade kommit upp på rummet och stängt dörren. Irmelin grät nu så att tårarna forsade ner och hon fick kämpa för att få fram det hon ville säga.
”Helma är död, Alli! Någon dödade henne!” sa hon och fortsatte gråta.
”Men, hur, vem, varför?” var det enda Albinius kunde få fram. Han var helt chockad och fastän han inte hade kommit så nära råttan som Irmelin hade gjort så började han också gråta, för det var ju också hans fel att hon hade dött.
”Jag vet inte, Alli. Jag gick ner för att öppna dörren, men det var ingen där och så hörde jag ett skrik och då sprang jag upp, men det var redan för sent!” sa Irmelin som hade börjat samla sig lite, men hon snyftade fortfarande. Plötsligt öppnades dörren och Malvina kom in, hon hade en bricka med sig med varm choklad och lussebullar på, och även ett litet fat med knäck.
”Varsågoda barn. Jag har hört att man inte ska äta på natten, men när man är ledsen så måste man ju få i sig något. Se så, ät detta så känns det bättre. Knäcken kanske fortfarande är lite varm, jag kokade den just. Oj, klockan är visst ett på natten. Det är bäst att jag går och lägger mig, jag ska ju upp imorgon och göra fudge!” sa Malvina och försvann ut genom dörren.
”Förlåt för det där, du vet ju hur min mamma är…” sa Albinius försiktigt.
”Det är lugnt, Alli. Jag tror faktiskt att jag skulle behöva lite choklad, jag känner mig frusen och rädd…” sa Irmelin och tog en mugg choklad.
”Du sa att det var någon som dödade Helma när du var nere och öppnade dörren? Det låter mystiskt, och det är hemskt att de är så snabba!”
”Ja, det är riktigt hemskt. Jag förstår inte riktigt hur de kunde veta att Helma berättade saker för mig, det är liksom inte normalt”, sa Irmelin och smuttade på chokladen.
”Nej, det är inte normalt, vi måste tala om detta för Master, han kanske vet något.”
”Ja! Det gör han säkert! För Helma sa, innan hon dog, att de var magiska råttor som hade blivit förvisade från Tomteland för att någon gjorde något dumt!”
”Jaha! Men vi måste prata med Master genast imorgon bitti. Jag låter dig inte gå hem själv, jag tar fram en madrass åt dig”, sa Albinius och plockade fram en madrass ur garderoben och gav Irmelin en filt.
”Det är nog bäst att vi sover lite i alla fall, man vet aldrig hur lång morgondagen blir”, sa Irmelin och la sig på madrassen. Hon kände säkerheten av att vara hos Albinius, vilket gjorde att hon kunde somna direkt. Albinius däremot, låg vaken och funderade på de magiska råttorna. Till slut somnade också han, men han drömde bara konstiga drömmar.
De vaknade tidigt, fastän de hade somnat så sent. De kände båda två att det var viktigt att de berättade allt för Master så fort som möjligt. De skyndade sig att äta frukost, och sedan klädde de på sig och sprang ut mot Masters gömställe.
”Master! Vakna!” ropade Irmelin när de kom in i kojan.
”Vad är det?” sa Master sömndrucket. ”Har det hänt något?”
”Ja! Helma har blivit dödad!” sa Irmelin och sedan berättade hon hela historien för Master. Till slut kom hon fram till att råttorna varit Tomtens en gång i tiden, och då ändrades Masters ansiktsuttryck.
”Jag måste meddela Tomten! Nu med detsamma! Jag tyckte alltid att det var fel att förvisa råttorna, för jag vet att de var oskyldiga, men Algot envisades med att det var det enda rätta sättet, och Tomten litar oturligt nog mer på Algot än på mig!” sa Master som hade kommit på fötter.
”Men hur ska du komma hem till Tomten?” undrade Albinius.
”Ser ni den här asken?” frågade Master och tog fram en liten grön ask som glittrade. ”I den finns ett pulver och om man skakar asken och tänker ”Tomteland” så kommer man till Tomteland.”
Albinius och Irmelin kunde inte låta bli att fascineras av den lilla asken.
”Jag har en likadan här till er, för jag måste lämna er här själva idag, och ifall det skulle hända någonting hemskt medan jag är borta, så håll i asken och tänk ”Tomteland” så kommer ni till det säkraste stället ni någonsin kommer att vara på”, sa Master och gav Albinius en av de små gröna askarna.
”Vi ses förhoppningsvis imorgon, och förresten! Ifall jag vill att ni ska komma så har jag ett halsband här.” Master gav Irmelin ett halsband i form av en ren. ”Du kommer att märka ifall jag vill att ni ska komma.”
”Okej, vi förstår. Vi stannar här och spionerar så mycket vi kan”, sa Albinius.
”Ja, gör det. Hejdå.” De båda barnen såg Master ta asken i sina händer och skaka den, sedan var han borta.
”Okej, vad gör vi nu? Vad har vi för plan?” frågade Irmelin.
”Vi måste tyvärr gå till skolan och låtsas som om allt är normalt…” svarade Albinius.
”Det känns inte som om vi borde göra det, för det känns inte som om någonting är normalt längre”, sa Irmelin då de började gå mot skolan.
De kunde inte koncentrera sig på hela dagen i skolan, och alla deras klasskompisar tyckte att de verkade frånvarande, vilket de också var för de sa ingenting till någon på hela dagen, utom till varandra såklart. Men klockan två var äntligen skoldagen slut och de kunde bege sig hemåt. De gick den vanliga vägen hem och diskuterade vad de skulle göra, och de bestämde sig för att de skulle begrava Helma, för det var det minsta de kunde göra för henne. Men när de gick förbi Albinius hus såg de något fasansfullt. Någon hade rivit ner alla ljusslingor på huset och krossat alla trädgårdstomtar, allt såg så förfärligt ut. Albinius och Irmelin sprang in i huset och ropade på Malvina och Louis, men ingen svarade. Plötsligt hörde de ett ljud, Albinius hörde massa pip, men Irmelin hörde massa röster.
”Det är råttor, de har skrämt bort dina föräldrar, jag hörde det”, sa hon. De hörde att råttorna kom närmare och närmare.
”Fånga barnen, fånga barnen!” var de orden Irmelin till sin fasa kunde höra.
”Albinius, fort! Ta fram asken! Nu!” skrek Irmelin och i samma stund kom flera råttor ner för trappan och sprang mot dem. Albinius hade nu asken i sin hand. Irmelin tog också i asken medan de kände att råttor i rustning försökte binda deras ben. De båda barnen skakade asken tillsammans och tänkte allt de kunde på ”Tomteland”.
No comments:
Post a Comment