Det var en fin lördagsmorgon och solen kunde nästan ta sig genom molnen, men inte riktigt. Några snöflingor virvlade runt i luften. Albinius och Irmelin låg i snön och tittade mot skogen med varsin kikare. De hade inte så mycket att göra så därför envisades fortfarande Irmelin om att det var något som hade iakttagit dem och att det var viktigt att de gjorde samma sak tillbaka.
”Irmelin, det finns ju ingenting där! Kan vi inte åka lite skrana eller något så vi blir varma? Jag fryser av att bara ligga i snön”, sa Albinius vädjande.
”Alli, vi kommer aldrig att hitta det som spionerar på oss om vi inte koncentrerar oss!” sa Irmelin lite argt.
”Just precis, och jag hoppas att vi aldrig hittar den heller, för vad det nu är så ger det mig rysningar.”
”Äsch, sluta vara en sådan fegis, vi går in i skogen och ser om vi kan finna fler ledtrådar”, sa Irmelin som klev upp ur snön och började röra sig mot skogen.
Albinius hade fel, det var någon som iakttog dem, men de hade inte nog utvecklade ögon för att kunna se en brunråtta i rustning som var täckt av snö. Brunråttan Jockum gjorde som han hade blivit tillsagd. Han följde alltid Ingolfs order och han hade fått order om att iaktta de barn som skulle kunna förstöra den listiga planen. Jockum såg att barnen kom närmare, de var på väg mot skogen, men han låg kvar för han var bra kamouflerad, de skulle inte se honom. ”Om de kommer nära så ska jag hugga dem i benen med mitt silversvärd”, sa Jockum tyst för sig själv.
”Jag tyckte jag hörde ett pip, eller åtminstone en väldigt pipig röst”, sa det barn som Jockum tidigare bitit i tån. Barnen kom allt närmare och Jockum såg dem nu. De var väldigt stora jämfört med honom, så han blev lite rädd men han stannade i alla fall i sin position och väntade spänt på att de två barnen skulle komma nära nog. Till slut såg han något väldigt stort och hemskt trampa ner ungefär tio centimeter ifrån honom. Det var Albinius fot. Råttan Jockum var inte känd bland sina allierade att vara smart, så han förstod inte att ett så litet svärd inte skulle kunna skada en människa med skor. Så han högg. Men det hände ingenting, han kom inte igenom skon och råttan förstod inte varför och han blev nu riktigt rädd men också arg, så han sprang inte sin väg utan fortsatte hugga.
”Irmelin! Kom och kolla! Det är någonting konstigt här!” skrek Albinius av förvåning när han såg den skrämda Jockum som försökte få svärdet igenom hans sko.
”Alli, vad är det?” skrek Irmelin som sprang allt vad hon kunde fram till Albinius och hon såg råttan som med vild förtvivlan fäktades med Albinius sko.
”Det ser ut att vara en råtta, men varför har den en rustning på sig och varför fäktas den med din sko?” sa Irmelin med stor förvåning och böjde sig ner mot råttan. Hon såg råttan nära och han såg på något vis lite mänsklig ut med sin rustning, plötsligt såg råttan in i Irmelins ögon och den skrek av vild förtvivlan och sprang därefter allt vad den kunde.
Jockum blev rädd när han såg flickans ansikte så nära. Han skrek och fick sådan panik att han tappade svärdet och sprang sin väg. Han visste att han skulle straffas när hans mästare fick reda på att han hade tappat sitt svärd, för det svärd som tillhörde Jockum var ett svärd som innehöll mer information än vad någon skulle kunna tro. Men just nu brydde han sig inte, han sprang för livet, för han visste att människor inte alltid var snälla mot råttor. Så han sprang hem allt vad han kunde, hem till sin mästare för att ta sitt straff.
”Vad var det där? Har du någonsin sett en råtta bete sig på det viset?” frågade Irmelin Albinius.
”Nej, det har jag verkligen inte, det verkar som om råttorna är smartare än vi tror…” sa Irmelin.
”Men kolla, den tappade sitt svärd!” sa Albinius och plockade upp det minsta riktiga svärdet han någonsin sett i verkliga livet. Visserligen var det också det enda riktiga svärdet han någonsin hade sett, men han förstod i alla fall att vanliga svärd inte var så här små.
”Kolla, det är så detaljerat! Vi måste undersöka det noggrannare, men jag har en känsla av att det inte är säkert att göra det här ute ifall de är fler, så vi borde nog gå in.” sa Irmelin bestämt.
”Okej, vi går hem till mig. Mamma är och handlar julsaker och pappa är ute och hänger upp belysning och placerar ut trädgårdstomtar, så vi blir ensamma i huset.”
När de kom fram till Albinius hus såg det helt förändrat ut. Det var ljusslingor överallt på gården och mitt på väggen fanns en stor skylt med texten ”God jul” som lyste i olika färger. Irmelin blev glad, för hon tyckte att det var fint. Alla andra här i Umeå hade på sin höjd en ljusslinga i äppelträdet och en trädgårdstomte, men Albinius hus var någonting extra. Albinius tyckte mest att det var pinsamt, för ingen hade så mycket pynt i hela världen, trodde han.
”Hej! Alli och Irmelin också! Vad roligt att se er! Vad tycks om årets pynt? Jag är inte riktigt klar än för jag vet inte hur jag ska placera alla tomtarna i tomtelandet, men jag har ju hela dagen på mig!” sa Albinius pappa Louis, som förövrigt älskade allt som hade med julpynt i trädgården att göra, vilket kanske var anledningen till att Malvina och Louis passade så bra tillsammans.
”Hej, pappa… Är det inte lite för mycket?” frågade Albinius lite tveksamt.
”Det kan aldrig bli för mycket!” sa Louis glatt.
”Jag tycker i alla fall att det är jättefint!” sa Irmelin och log.
”Tackar! Gå in och värm er, det finns gröt och kom ihåg att ni får äta hur mycket kakor ni vill!”
Irmelin och Albinius var för en gångs skull inte hungriga, de ville bara få undersöka det lilla svärdet i fred. Albinius tog fram sitt förstoringsglas som han passande nog hade fått i julstrumpan denna morgon. De låg på golvet i Albinius rum och undersökte svärdet.
”Det är väldigt detaljerat, det är som om någon har gjort det för hand”, sa Irmelin.
”Jag vet… Men kolla här det står någonting!” sa Albinius. ”Men det går inte att läsa. Jag förstår inte vad det står.”
”Får jag se! Det står ju ”Styrka, mod, frihet” men det sista ordet kan jag inte tyda…”
”Va? Hur kunde du förstå? Det står ju inte på svenska!” sa Albinius förundrat.
”Jo det gör det ju visst. Jag ser ju det själv. ”Styrka, mod frihet” och det sista är… Nej, det kan inte stämma. ”Makt i juletid” står det…”
”Nej, vadå? Råttorna har väl inte makt över julen, eller?”
”Det måste vara någon annan… Någon som vill ha makt men som inte har det än. Men jag undrar hur det kan komma sig att du inte kan läsa texten när jag kan det hur lätt som helst”, sa Irmelin som såg bokstäverna klart och tydligt och hon som alltid hade varit sämre än Albinius på att läsa.
”Jag kan försöka igen.” Han tog förstoringsglaset och såg på texten, men han kunde bara inte förstå vad som stod där, det var ju ett helt annat språk…
No comments:
Post a Comment