Denna morgon var träden alldeles vita av snö och frost. Martina (som var Irmelins mamma), tog fram kameran ur fickan. Hon ställde in skärpan på sin systemkamera med makroobjektiv och tog flera bilder av de fina grenarna. Vad hon inte visste var att bilden innehöll något ovanligt, något som inte passade in, men Martina märkte inte det ovanliga. Hon gick in i huset för att värma sig och sin kamera. Hon skulle lägga in bilderna i datorn senare.
Det ovanliga i Martinas bild, som man bara kunde se på den bild där hon inte fått in rätt skärpa, var en liten figur, mindre än en nisse, men ungefär 5 centimeter längre än en ekorre. Figuren, som var grön och hade stora öron och stora ögon och ett rynkigt ansikte, stod och spionerade när Martina tog bilderna. Vad han spionerade på var inte lätt att säga, för det fanns inget annat i närheten än skog och snö, och Irmelins mamma förstås. Men Tyko, som han hette, visste att han snart skulle få se de människor han var där för att spionera på. Han hade fått reda på att det var två barn, en pojke och en flicka, tillsammans med en vuxen man. Eftersom Tyko hade extremt bra hörsel och extremt bra syn så skulle han höra exakt vad de hade att säga, därefter kunde han meddela detta till sin mästare.
”Vad är planerna Master?” frågade Irmelin när de gick diskret en bit in i skogen. Gudmar hade sagt till barnen att det var säkrast att gå i skogen, för att de inte skulle bli sedda eller hörda, dessutom gillade Gudmar skogen väldigt mycket.
”Vi måste försöka ta reda på vem som är förövaren, alltså vem som är den som styr allt, och för att göra det måste vi få tag på en av spionerna som vi kan hålla gisslan”, sa Gudmar till barnen.
”Men hur ska vi kunna se dem ifall de är spioner, det är väl det som är hela meningen med att vara spion – att man ska se men inte synas”, sa Albinius med en funderande min.
”Ja, men vi vet ju redan att vissa av spionerna inte är så diskreta, som den där råttan med svärdet som ni berättade om, den gick ju till och med till attack”, sa Gudmar och började känna sig orolig, för det var svårt att hitta råttor i skog, och när de väl hade hittat dem, hur skulle de då kunna förstå vad den sa?
”Okej, jag har med mig råttfällan här Master, men vi måste fånga råttorna innan de hinner till den, annars kommer de att klämmas ihjäl”, sa Irmelin med gråten i halsen. Hon gillade verkligen inte denna plan med råttfällan, det kunde gå riktigt illa om de hade otur.
”Ja, jag har lasso här, och jag är världsbäst på att kasta lasso, även om inte nissarna tror mig där hemma”, sa Gudmar som talade om nissarna som om han inte tyckte om dem.
”Okej, jag lägger råttfällan här och sedan går vi och gömmer oss”, sa Irmelin och la ner råttfällan i snön och sedan gick de och gömde sig i en snökoja som Mr. Master hade byggt helt utan att de andra hade vetat om det. Snökojan var stor och längst fram fanns kikhål där de skulle fästa kikarna. Albinius tyckte att Master hade gjort det mycket bekvämt i snökojan för han hade lagt ut granris och renfällar på backen och så hade de en termos var som innehöll varm choklad och så hade de massa lussekatter och pepparkakor att mumsa på medan de väntade.
”Men vi måste vara på vår vakt. En av oss måste alltid vara ute och vara beredd. Om jag inte har hunnit ut innan råttan är vid fällan så dra i denna tråd”, sa Mr Master.
Vad de inte visste var att Tyko hade hört precis allt de hade sagt och han blev orolig. De visste mer än han hade trott att de skulle göra. Han hade exempelvis inte trott att de visste att råttorna var spioner, det hade ingen talat om för honom. Tyko kände att han var tvungen att varna Helma, råttan som hade befälet idag och därför befann sig i närheten av pojken och flickan. Men det enda Tyko kunde göra var att sitta och vänta och se ifall hon, eller någon annan råtta skulle dyka upp. Han satt och lyssnade, och nog hörde han råttor alltid, men skogen var full av råttor, och alla var inte Ingolfs råttor. Efter ungefär tre timmar och fyra minuter hade det för länge sedan blivit mörkt, men ingen råtta hade dykt upp.
Irmelin höll på att somna när hon hörde ljudet. Det var Albinius som drog i snöret. Irmelin såg råttan fångas i fällan innan den hann komma fram till råttfällan.
”Bra gjort, Alli!” sa Irmelin med en trött röst. ”Kom så går vi och ser efter vad råttan har att säga! Master, vad håller du på med?”
Gudmar satt vid ingången av snökojan och stirrade rakt ut i skogen. Han verkade vara helt borta.
”Master! Vi har fångat en råtta! Jag var tvungen att dra i snöret för du var helt okontaktbar! Vad håller du på med?!” skrek Albinius som nu var riktigt arg på Master.
”Jag såg någonting som jag tror är fasansfullt, det var någonting grönt som sprang iväg”, sa Master som lät chockad.
”Ja, ja, vi funderar på det senare, nu går vi och ser hur det är med råttan innan den lyckas gnaga sig ut från fällan.”
Irmelin gick ut och hon hörde med ens ett litet rop på hjälp och det lät som om det kom från buren.
”Hjälp! Släpp ut mig härifrån!!!” hörde Irmelin råttan skrika.
”Hörde ni det där?” undrade Irmelin.
”Vad då? Att råttan skriker som en galning?” frågade Albinius.
”Nej, den ropar på hjälp! Jag hörde den ropa på hjälp!”
”Så du säger att råttan kan prata?”
”Hör ni det inte, hon ropar ju allt vad hon kan!” skrek Irmelin.
”Vi tar in den i kojan och försöker få tyst på den så vi kan tänka”, sa Master.
Irmelin bar in råttan i snökojan och hon hörde och såg hur den bad om hjälp. Hon tyckte faktiskt synd om henne. Irmelin var säker på att det var en hon, för man kunde liksom höra det på rösten.
”Ta det lugnt! Vi ska bara fråga dig några saker”, sa Irmelin till råttan. ”Vad heter du?”
”Helma!”skrek råttan för hon trodde inte att någon skulle förstå henne.
”Då så Helma”, sa Irmelin som hade satt ner buren på golvet av snökojan. ”Vem är det som är din mästare?”
”Du kan förstå mig! Det borde jag ha förstått… Jag tänker inte tala om någonting för dig”, sa Helma med en pipig röst.
”Jo, det ska du visst!” sa Irmelin.
”Irmelin, varför pratar du med råttan som om ni förstod varandra?” frågade Master förundrat.
”Det är så att jag råkar förstå vad hon säger… Jag har ingen aning om hur, men jag förstår vad hon pratar om. Hon heter Helma, men hon vill inte förklara för oss vem som är hennes mästare”, förklarade Irmelin.
”Flicka, har du blivit biten av en råtta på sistone?” frågade Helma.
”Eh, jag vet inte, kanske. Jag blev biten av någonting, jag tror det var den första december. Det bet mig i tån och jag fick ett sår”, sa Irmelin.
”Där har du anledningen, du blev biten av en råtta och fick förmågan att kommunicera med råttor”, sa Helma.
”Det börjar bli sent, vi måste gå hem nu…” sa Albinius.
”Jag blev biten av en råtta, Alli! Det är därför jag förstår vad hon säger!” sa Irmelin. ”Men visst, vi måste gå hem. Jag tar med mig Helma hem till mig och gömmer henne där. Det blir säkrast så.”
”Vi får fortsätta imorgon, ungar. Jag stannar här och sover, jag kan göra upp en eld så jag kommer inte att frysa. Vi ses imorgon barn!” sa Master innan barnen tog med sig råttan och gick hemåt.
No comments:
Post a Comment