Denna eftermiddag var helt Ingolf förbannad, hans dröm var på väg att förverkligas men då hade förstås hans dumma hantlangare åkt fast. Nu kunde han enbart förverkliga halva planen och allt var de hemska ungarnas fel. De knackade på dörren och en otroligt ful kvinna kom in, hon hade grått yligt hår en enorm näsa fylld med vårtor och en mun lika stor som en banan. I handen höll hon en spegel som hon konstant frågade samma fråga om och om igen ”Spegel, spegel på väggen där säg vem som skönast i landet är” Men självklart så gav spegeln henne inget svar.
Ingolf harklade sig ”Öhm… Häxan Fia, är de andra på väg?” Häxan gav honom en snabb blick sedan sa hon ”De kommer inte…”
”Vad menar du med att de inte kommer!?” Skrek Ingolf.
”De ser ingen anledning att göra det när vi inte längre kan komma åt tomten” Svarade hon lugnt och fortsatte sedan tala med sin Spegel.
Ingolfs satte sig argt i sin stol, nu var allt förstört han var tvungen att vänta tills nästa jul innan hans onda plan skulle gå i verket men plötsligt fick han en hysteriskt elak idé.
”Fia, du skulle inte vilja göra mig en tjänst?”
I tomteland satt nu åter igen Albinius och Irmelin och samtalade med tomten.
”Det är en man vid namn Ingolf som vill förstöra julen!” Sa Irmelin häftigt.
”Du råkar inte veta vem det är?” Frågade Albinius lite lugnare.
Tomten suckade sedan gick han fram till en byrålåda och började rota fram massa bilder.
”Jo, Ingolf känner jag väl för han är nämligen Gudmars bror” Sa tomten och höll fram en bild föreställande två små lekande barn i en snöhög.
Irmelin och Albinius stirrade båda chockat på tomten och sa efter en stund” VA!?”
Tomten fortsatte sedan berätta ”För cirka 30 år sedan fann jag två små spädbarn utanför vår ytterdörr men jag visste inte vem som var deras föräldrar. Jag tog hand om dem i hopp om att deras föräldrar skulle komma tillbaka men ingen kom och sökte efter pojkarna. När de var nio lät jag dem börja jobba med enkla uppgifter i min verkstad de matade renarna hjälpte tomtemor med mera. Gudmar hade precis den rätta tomte andan han var hjälpsam och flitig tyvärr så är han ju också lite dum… Ingofl var istället lite smartare men han var ond rakt igenom. Så en morgon när jag kom på honom att göra hemska experiment med djur så raderade jag hans minne och slängde ut honom… det var också på självaste julafton om jag minns rätt”
”Vet Gudmar om det här?” Frågade Albinius och tomten skakade på huvudet.
”Då tycker jag du ska berätta det för honom” Sa Irmelin, sedan skuttade hon iväg för att leta reda på honom. Efter en halvtimma kom hon tillbaka med Gudmar hack i häll.
”Ville du säga mig något tomten?” Sa han.
”Det är nog bäst du sätter dig” sa tomten och pekade mot en stol sedan började han berätta samma historia igen.
När tomten var klar såg Gudmar ut(och kände sig) som ett levande frågetecken.
”S-så jag har alltså en bror, och jag är ingen förväxt tomtenisse! Men varför minns jag inget av det här?”
Tomten rodnade lite sen sa han ”Jo…ehm… ni var väldigt lika som barn så jag råkade först radera ditt minne av misstag…”
Det blev tyst en stund som bröts av en svag knackning på dörren.
”Tomten det är någon här som vill träffa dig, det är tydligen någon form av försäljare” Sa nissen Evert. Barnen och Gudmar följde tomten för att se vem denna mystiska försäljare var som hade tagit sig ända till tomteland för att sälja sina varor. På vägen till dörren viskade Irmelin till Albininus ”Det är något skumt med det här så håll ögonen öppna” Albinius nickade och skickade sedan vidare Irmelins meddelande till Gudmar.
Försäljaren var en ful dam som höll i en liten korg med plommon ”Vill du ha ett läckert plommon tomten?” Frågade hon så fort hon fick syn på honom. Tomten funderade en lång stund sedan sa han ”ja jag kan tänka mig att ta mig ett plommon” och tog sedan det finaste plommonet som fanns i korgen. Plötsligt hörde Irmelin en viskning från marken ”ojoj, tomten borde inte äta det där de är förgiftat” Sedan tittade hon ner och såg två skogsmöss som stod mellan hennes fötter. Hon förstod att tomten var i fara så hon kastade sig fram och slog plommonet ur handen på honom ”ÄT DET INTE DET ÄR FÖRGIFTAT!!” Alla stirrade sedan förvånat på Irmelin under förvirringen tog damen till flykt och rusade iväg men Gudmar som för en gångs skull använde hjärnan handlade snabbt och skickade ett gäng nissar efter henne.
”Hur visste du det?” Frågade Albinius sedan Irmelin.
”Jag hörde en mus säga det”
Albinius nickade som om han förstod vad hon menade.
nu var de verkligen tvungna att stoppa Ingolf innan han försökte sig på något dumt igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment