Malvina och Louis hade åkt iväg från sitt hus och tagit med sig alla kakor och bullar då de såg att de hade råttor i huset. Råttor var enligt dem det värsta som fanns, för de kunde äta upp alla hennes kakor och bullar, och Louis var orolig för sina girlanger och sina julprydnader. Denna gång hade de faktiskt haft anledning att vara oroliga, för råttorna hade förstört alla deras julsaker. De hade ringt till de som tar bort ohyra från hus och de hade åkt dit, men inte hittat någon råtta alls. Faktum var att de inte ens såg ett spår av att det någonsin hade varit en råtta där. När Malvina och Louis fick veta det så åkte de hem direkt och fann sitt hus i precis det skick som det hade varit innan råttorna hade gjort invasion. Men de var väldigt oroliga för Albinius, för de hade inte sett honom på flera dagar. De hoppades att han var hos Irmelin.
Albinius var hos Irmelin, men inte länge till, för de hörde Algot ta fram sin gröna ask. De kunde inte veta vad han tänkte, men Albinius förstod att han inte tänkte ta dem till Tomteland. Algot var förrädaren. Barnen kände att de förflyttades mot sin vilja, vilket gjorde mycket ondare än att förflyttas när man visste var man skulle. Algot hade tagit ett hårt grepp om dem och de kände hur de snurrade runt och sedan landade på ett kallt golv då Algot släppte dem.
”Nu har jag er, barn! Ni kan inte komma härifrån!” sa Algot med en ond röst. ”Ni ska nu ge mig era påsar om ni över huvud taget vill behålla era liv.” När Algot pratade om påsen så kom Irmelin på att de förmodligen kunde använda sig av den på något sätt för att ta sig därifrån. Hon tog på renen som hon hade om halsen och tänkte klart ”hjälp, vi måste ha hjälp.” Hon hade ingen aning om det skulle fungera, men hon var tvungen att försöka. Det var det enda sättet. De hade inte hunnit undersöka riktigt vad som fanns i påsen så de visste inte riktigt hur de skulle använda dem, men de båda barnen hade redan bestämt sig att vägra ge ifrån sig sin påse.
”Vi ger dig den aldrig!” sa Albinius bestämt.
”Nähä? Då får ni sitta här tills ni ruttnar eller tills ni ångrar er, för jag släpper inte ut er så ni kan åka till Tomten och skvallra”, sa Algot med en väldigt hemsk röst.
”Gör det då! Du kommer aldrig att klara av att se oss dö ändå!” sa Irmelin och kände i påsen som hon hade i sin ficka, hon kände någonting i den som hon inte hade känt förut. Det var något sorts pulver och plötsligt visste hon precis vad hon skulle göra med det. Hon tog upp handen ur fickan och kastade det mot Algot. Pulvret förvandlades till gnistor och stjärnor och nådde sedan Algot.
”Vad gjorde du, dumma flicka! Jag kan inte röra mig!” sa Algot förvånat.
”Tala om för mig vem som är er mästare!” skrek Irmelin bestämt.
”Ingolf!” skrek Algot innan han kunde hejda sig. Det var som om han inte hade kunnat hålla inne ordet. Ingolf, tänkte Albinius, det lät i alla fall som en skurk.
”Vad är den hemliga planen som kommer göra så att julen förstörs?”
”Ingolf vill att jag och hans medhjälpare ska stjäla renarna, kidnappa Tomten och få snön att smälta”, sa Algot mot sin vilja.
”Va? Det var den konstigaste planen jag någonsin hört!” sa Albinius. ”Hur skulle du och några råttor kunna stjäla renar och smälta snö, det går ju inte! Och att kidnappa Tomten kommer inte att gå heller!”
”Ingolf har varelser på sin sida som ni inte alls skulle kunna föreställa er. Han har troll, jättar, häxor och filurer”, nästan viskade Algot.
”Filurer, vad är det egentligen? Det låter inte så hemskt”, sa Irmelin.
”Det kanske inte låter hemskt, men de är gröna varelser som har extremt bra hörsel och extremt bra syn, eftersom de innehåller så mycket magi. Därför kan de bli väldigt farliga och ha att göra med!”
”Okej, men var finns den där Ingolf då?” frågade Irmelin.
”Ni måste ha sett honom, det är en av era grannar”, sa Algot som nästan kunde styra vad han ville säga nu, men inte riktigt. Albinius kände på sitt halsband av en ren och tänkte på att de var fångade av förrädaren och att de nu visste vem förövaren var. Det var inte meningen att han skulle tänka på det, utan det bara blev så och efter ungefär tolv sekunder uppenbarade sig tolv nissar och en ren.
”Ni kallade på oss barn, vem är förrädaren?” sa nissen som de kände igen som Evert. ”Men, vad gör du här Algot?”
”Det är han som är förrädaren, ta fast honom!” skrek båda barnen samtidigt. Nissarna som alltid hade tyckt att Algot var skum hade inga problem med att tro att han var förövaren, utan de sprang direkt mot Algot som inte hade någon chans mot tolv nissar. De band honom snabbt med osynliga snören så att han inte kunde röra sig.
”Barn, era föräldrar är nu hemma , Gudmar och några nissar bevakar dem. De är alla väldigt oroliga för er, här ta denna ask, jag ser att ni inte fick med er eran ask hit”, sa Evert och kastade asken till Albinius. De båda barnen tog asken och tänkte på Albinius hem. När de kom fram blev de väldigt förvånade när de såg att allt såg ut precis som innan råttinvasionen. De gick in i huset och Malvina kom direkt fram till dem.
”Var har ni varit barn? Ni ser helt slut ut båda två! Irmelin, dina föräldrar är också här, de visste inte heller var ni var. Men nu är allt bra, jag tar fram fler bullar och kokar lite choklad till er!” sa Malvina och gick mot köket.
No comments:
Post a Comment