Friday, 3 December 2010

Första december: Bett i tån

Irmelin vaknade av att någonting bet henne i foten. Hon kände sig förvirrad för hon hade just drömt om ett antal råttor som omringade sig omkring henne, men smärtan som hon nu kände i foten var verklig. Hon satte sig upp och tog tag i foten och hon såg blodet rinna från stortån och det syndes tydliga bitmärken. Hon såg inte den skyldiga, hon hade inte ens märkt någon springa därifrån. Det blödde väldigt mycket så hon klev ur sängen och haltade till toaletten. Hon sköljde foten och satte på ett plåster, fastän hon egentligen borde ha berättat för sina föräldrar om bettet. Men Irmelin hade en förmåga att veta när hon gjorde rätt, och detta var ett sådant tillfälle. Med ens kom hon ihåg att idag var det den första december och det var dags att kolla julstrumpan.

I julstrumpan låg en liten anteckningsbok med en bild på en liten hermelin och en penna med hästar på. Irmelin var glad för det var snart jul, och detta var beviset på att tomten fanns, för hennes föräldrar hade sagt att hon absolut inte skulle få några julklappar i julstrumpan i år, men Irmelin hade envisats om att hänga upp den i alla fall.

”Vad sa du hade bitit dig nu igen?” frågade Albinius oroligt då de var på väg hem från skolan för dagen.

”Jag vet inte, det måste ha varit något magiskt, säkert en nisse för den lämnade efter sig en anteckningsbok och en penna”, sa Irmelin stolt. Hon hade bara berättat om bettet för Albinius för hon hade fått den där känslan igen, och att berätta för Albinius var det enda rätta.

”En nisse? Menar du en tomtenisse? Den bet i alla fal inte mig i tårna. Jag fick också en anteckningsbok och en penna”, sa Albinius lite tveksamt. Han hade alltid trott att nissar var snälla och inte bet folk i tårna, men i och med Irmelins historia började han tvivla.

”Just precis, en tomtenisse. Jag tror att den var i mitt rum och skulle lämna ett paket till mig när den såg mina tår och trodde att den var mat. Nissar är inte alltid så smarta. Men vad bra att du också fick det, vi kommer säkert att behöva dem”, sa Irmelin när de kom fram till Albinius hus.

”Vill du följa med in och äta pepparkakor och dricka varm choklad?” frågade Albinius Irmelin som sken upp som en julstjärna. Irmelin älskade pepparkakor och varm choklad, även om de kanske inte var de bästa kombinationerna så tyckte de båda vännerna att det var det godaste som fanns.

När de klev in i Albinius hus möttes de av hög julmusik och en stark doft av pepparkakor

”Hej, Albinius och hejsan Irmelin, vad trevligt att du kommer på besök. Vill ni ha pepparkakor och varm choklad?!” Det var Albinius mamma Malvina som alltid var lika trevlig och erbjöd alltid kakor eller bullar. Hon älskade dessutom julen så deras hus var nu fullt av julpynt , girlanger och julkakor. Julkakorna fanns verkligen överallt i huset – i vardagsrummet, i köket, i Albinius rum, i hans föräldrars sovrum och till och med på toaletten!

”Man vet aldrig när man blir sugen på kakor!” Brukade Malvina säga.

De åt sig mätta på pepparkakor och drack så mycket choklad de orkade. Sedan bestämde de sig för att gå ut i det fina vintervädret, det hade redan blivit mörkt, fastän klockan bara var tre på eftermiddagen.

De gick till pulkabacken igen och åkte skrana, sedan började brottades de i snön. Det var kallt väldigt kallt ute och efter ett tag började de frysa.

”Det börjar bli kallt och sent, ska vi gå hem nu?” undrade Albinius som började få förfrusna händer.

”Ja, men vi kan väl ses här imorgon efter skolan?”

”Ja, vi säger så!”

Irmelin och Albinius gick hem helt ovetande om vad som skulle hända dem inom en snar framtid…

No comments:

Post a Comment