Nionde december: Mr Master

Gudmar hade blivit riktigt förvånad när Tomten hade gett honom uppdraget. Det var inte vilket uppdrag som helst heller för detta uppdrag var att rädda allt som hade med Tomteland att göra. Om han klarade det skulle han bli hjälte, mästare. Gudmar tänkte på sig själv som ”Master of the Universe”, och han beslöt sig för att presentera sig som Mr Master till alla han träffade utanför Tomteland.
Gudmar var nu i Umeå eftersom han hade fått order av Tomten att åka dit. Det var där teckningarna hade kommit ifrån, för ett av barnen hade, oturligt nog för förövaren, skrivit dit ortsnamnet på sin teckning. Detta barn hade också skrivit sitt namn, och eftersom tomten alltid vet var alla barn bor så befann sig Gudmar precis utanför Albinius hus. Gudmar kunde inte göra annat än att diskret stirra in genom köksfönstret där Albinius och Irmelin satt och diskuterade.
”Det här är hopplöst, vi har inte fått fram en enda ledtråd!” sa Irmelin sorgset.
”Jag vet… Vi kanske borde glömma det där med teckningarna, det är säkert bara någon på skolan som ville skoja lite, fastän det inte alls var skoj”, sa Albinius lika ledsamt.
”Men vi har ju inte heller fått fram fler ledtrådar om skölden och svärdet. Vi har mycket att svåra uppgifter att lösa Alli, vi behöver hjälp!”
”Vi kan inte fråga någon om hjälp, vi litar ju inte på någon!”
”Jag vet, det är hopplöst…” sa Irmelin och tittade ut genom fönstret. ”Men Alli! Kolla där, är det inte en man i underliga kläder där som stirrar på oss?”
”Va, det är ju mörkt ute, hur kan du se det?”
”Men han står ju där, ser du inte?”
”Jo, där är han ju! Han stirrar ju på oss!” sa Albinius förskräckt.
”Vi går ut och frågar varför han stirrar på oss sådär!” sa Irmelin som redan gick med bestämda steg mot hallen för att ta på sig kläderna.
”Är du säker på det? Han kan ju vara farlig…”
”Man måste ibland göra farliga saker för att framtiden ska bli mindre farlig. Alli, tänk en jul utan jul. Det går inte ens tänka tanken. Förresten så har jag den där känslan av att han inte är farlig. Nu går jag ut!”

Gudmar såg barnen titta ut genom fönstret. De hade sett honom, men han flyttade sig inte, det var nu eller aldrig. Han såg barnen gå mot ytterdörren, de verkade diskutera om någonting. Dörren öppnades och en flicka med långt blont hår kom ut. Hon gick rakt fram mot honom och hon såg inte ens rädd ut.
”Du där, varför stirrar du på oss?” sa flickan som inte ens lät nervös, hon var modig och det gillade Gudmar.
”Hej på dig. Nej, förlåt det var inte meningen, barn. Jag är här i ett uppdrag… Och jag skulle behöva er hjälp. ”
Nu hade även en pojke kommit ut och han såg lite räddare ut än flickan, tyckte Gudmar.
”Okej, vad är det för uppdrag?” undrade Irmelin nyfiket.
”Ni kanske känner igen den här?”

Albinius hjärta hoppade till när den underlige mannen tog fram teckningen som han hade målat till vernissagen. Men teckningen var helt förstörd!
”V-vad har du gjort med den?” var det enda Albinius fick fram.
”Jag har inte gjort något med den! Den skickades hem till där jag bor, ett ställe som jag vet att ni känner till men som jag inte kan berätta mer om här ute för jag är säker på att det finns spioner…” sa den underlige mannen och såg sig omkring för att försäkra sig om att det inte fanns några spioner.
”Ursäkta, men vem är du?” frågade Irmelin med en inte allt för trevlig ton.
”Jag kallas för Mr Master, men jag kan inte säga något mer om vem jag är förrän vi har funnit ett säkert ställe att tänka på.”
”Det var ett väldigt konstigt namn, men visst vi får väl kalla dig det då… Vi går in till dig Alli, dina föräldrar är ju inte hemma.” sa Irmelin och började gå mot dörren med ännu mer bestämda steg.

”Okej”, sa Irmelin då de hade stängt in sig på Albinius rum. ”Nu får du ta och berätta vem du är.”
”Jag är hitskickad från Tomteland för att utföra ett uppdrag som går ut på att rädda julen”, sa Mr Master enkelt.
Varken Irmelin eller Albinius kunde prata på flera minuter. De visste nu att de skulle få vara med om riktigt stora och farliga äventyr.