Andra december: Skranor och granar.

Varje dag i december ska man åka skrana. Det är en regel, tycker vissa.

- Kom igen då! Snön hinner ju smälta innan vi kommer upp dit!

Irmelin tog skranan ur Albinius hand, och innan han hunnit reagera hade hon sprungit upp till toppen av backen. Han suckade och fortsatte plumsa sig uppåt. Skorna hängde inte riktigt med när han lyfte på fötterna; de hade varit hans morfars och var säkert 8 storlekar för stora, men de var de varmaste skorna han hade. Hans mamma tyckte inte att det verkade som en så bra idé att springa omkring i djupsnö med converse.

Irmelin hade redan satt sig på skranan när han kom upp.

- Ska vi åka samtidigt eller ska jag åka först? Det går snabbare om man är två, men det är lite svårare att styra.

- Vet inte… spelar ingen roll för mig, sa Albinius. Han var egentligen inte särskilt förtjust i att åka skrana. Det gick alldeles för fort, och det var alltid alldeles för många, alldeles för hårda träd i närheten.

- Okej! Då åker jag längst fram, så styr du!

Irmelin klappade uppfordrande bakom sig, och Albinius satte sig och sträckte ut fötterna på var sida om skranan, så att han hade hälarna i marken. Hon tog tag i hans armar och placerade dem runt sin midja, och tog sedan spjärn mot snön med knytnävarna och puttade dem utför kanten. Snön virvlade genast upp i ansiktet på dem båda och Albinius satte panikartat fötterna i marken för att stanna dem. Detta resulterade endast i ännu en snöskur, och att skranan nu började snurra likt en propeller på sin väg ner i backen. Snabbare och snabbare snurrade de, Albinius skrikandes av skräck, medan Irmelin skrattade och drog en hand längst marken så att snön sprutade ännu mer. Plötsligt slog något hårt emot Albinius vänstra ben och han slungades av, och drog samtidigt Irmelin med sig. De landade båda ute i djupsnön, medan skranan snurrande fortsatte sin bana ner mot backens slut. Spottande och fräsande ryckte Albinius upp huvudet ur snön och försökte borsta bort allt som hamnat i ansiktet.

- Igen!! utbrast Irmelin och vek sig dubbel av skratt.

- Det är inte roligt! Fräste Albinius tillbaka och drog av henne mössan och kastade iväg den.

- Meh, moget.

Irmelin ställde sig upp och gick in i skogen efter mössan. Hon hittade den liggande bredvid en stor tall, tog upp den och borstade av den. När hon precis skulle vända tillbaka fångade något längre in bland träden hennes uppmärksamhet. En rörelse och en snabb ljusglimt hade fått henne att frysa till mitt i rörelsen. Albinius, som sett att hon stannat, och gjorde en ansats att ställa sig upp, men Irmelin höll snabbt fram handen som för att stoppa honom. Utan att vända sig mot honom viskade hon tyst genom halsduken:

- Alli, jag tror att det är någon här...

Miss B.A. Vamposaur