23 december: Julstress

När häxan Fia berättade för Ingolf följande dag om det misslyckade försöket att förgifta Tomten så blev han än en gång rasande.

”Du skulle ju se till så att han åt det!!! Du är värdelös! Hur kunde du misslyckas med detta?!” skrek Ingolf så högt att Malvina, som stod i köket och bakade ungefär två hundra meter där ifrån, hörde vad han skrek.

”Mössen skvallrade! Jag tog dem med mig och grävde ner dem i snön och sedan trampade jag på dem. Så nu finns de inte mer!” sa häxan Fia och skrattade ett så ont skratt så att till och med Ingolf rös.

”Men hur kunde de skvallra?! Kan något av barnen prata med råttor?” skrek Ingolf inte riktigt lika högt.

”Ja, flickan kan det! Men jag hörde en till sak… Du har en bror…” sa Fia.

”Va?! Det har jag inte!!!” skrek Ingolf som var helt röd i ansiktet av all raseri.

”Jo, Gudmar, den där värdelösa typen är din bror, och du växte upp i Tomteland, men Tomten raderade ditt minne för att du är ond!” förklarade Fia.

”Omöjligt att han är min bror! Vi är helt olika, han är Tomtens gullegris och jag är Ingolf, som snart har förstört julen!”

”Om man tänker till så är ni faktiskt ganska lika i utseendet, fast ni har såklart helt olika personligheter!”

”Ja, ja. Det spelar inte så stor roll om jag har en bror eller inte, vi ska i alla fall förstöra julen, men vi har verkligen inte mycket tid på oss nu! Julafton är imorgon! Eller rättare sagt: Det skulle ha varit imorgon”, sa Ingolf och skrattade ett väldigt ont skratt. ”Fia, jag har en uppgift till dig! Gör den där värmetrollformeln så att det blir varmt och snön smälter! Då skulle jag vilja se barnens miner….”

”Men, Ingolf! Du vet ju hur svårt det är att få balans i magin och hur svårt det är att sprida värmen rätt. Det kan till och med gå så illa så att det blir kallare än vad det är nu!” förklarade Fia.

”Du är den enda som kan klara av det, så du ska göra det! Se så, skynda på, det verkar som om du kommer att behöva hela dagen!” sa Ingolf och viftade med handen som om det skulle få Fia att gå ut ur rummet snabbare.

”Okej, okej då! Jag gör väl det då! Men skyll inte på mig om det går fel!” sa Fia och lämnade Ingolfs rum med förtvivlan. Hon hade inte klarat att frammana värmetrollformeln på hundra år! Men hon var tvungen att försöka, för hon visste vad Ingolf kunde göra mot henne om hon inte ens försökte.

”HELGA!!!!” ropade Ingolf så fort Fia hade lämnat huset.

”Vad är det?” sa Helga tröttsamt.

”Kalla på mina spioner! Jag måste prata med dem…” sa Ingolf. Helga lämnade rummet. Hon hade börjat förstå vad Ingolf hade för planer, och hon gillade dem inte. Hon tyckte själv om julen och hon gillade barn. Hon ville inte att julen skulle bli förstörd, och hon skulle försöka göra allt hon kunde för att förhindra Ingolfs planer, fast det såg inte ljust ut. Hon kallade på råttorna och de kom till huset efter ungefär en halv minut och hon släppte lydigt in dem genom råtthålet i dörren. Men Helga gillade verkligen inte hur råttorna smutsade ner i huset. Hon kunde inte förstå varför Ingolf hade dessa spioner. Den här gången var det ungefär tio råttor som hade blivit ditkallade, och hon såg att Isolde var en av råttorna. Isolde gav Helga en blinkning, för Isolde var på Helgas sida, det visste hon. Isolde var också på Tomtens sida och hon skulle göra allt hon kunde för att få komma tillbaka till Tomteland.

”Kom in” sa Ingolf när råttorna knackade på dörren. Ingen kom in. Ingolf gick för att öppna.

”Hur många gånger ska vi behöva tala om för dig att vi inte kan öppna dörrar!” sa Stanley, en av Ingolfs trognaste spioner.

”Ja, Ja. Ni är här nu i alla fall, det är det som är huvudsaken. Vi har problem”, sa Ingolf. ”Det är julafton imorgon och vi kan inte låta det hända, för vi hatar julen. Därför vill jag att ni delar upp er och utför dessa uppgifter som jag tilldelar varje grupp.” Råttorna nickade. ”Bra. Grupp ett, det är din grupp Stanley, ni är 40 stycken, inte sant?”

”Trettionio, Helma är död”, sa Stanley.

”Ja, ja. Ni ska i alla fall ta er till stan och förstöra jul shoppingen för alla glada människor. Gå in i affärer och förstör bara. Är det uppfattat?” Stanley nickade.

”Då så, grupp två, det är du Isolde! Du ska ta med dig din grupp och förstöra alla julgranar som ni ser!” sa Ingolf glatt. Isolde nickade, men hon tänkte inte riktigt lyda Ingolf på den punkten.

”Grupp tre och fyra det är Joar och Ester. Ni ska ta er till Tomteland och så ska ni diskret ta Tomtens renar och föra dem hit, eller nej, lämna dem i skogen någonstans och bind fast dem!” sa Ingolf.

”Okej…” sa Ester osäkert.

”Grupp fem och sex, ni ska fånga in barnen åt mig, och för dem hit till mig!” sa Ingolf.

”Vilka barn?” frågade en av råttorna.

”De barn som förstör för mig, såklart! De bor bara några hundra meter härifrån! Men grupp sju, ja jag tror att det räcker med en grupp, ni ska fånga in och göra er av med den där Gudmar.”

”Okej, chefen”, sa råttan från grupp sju, som tyvärr var den ambitiösaste råttan av dem alla.

”Så, grupp åtta, nio och tio ni ska försöka fånga in så många nissar som det bara går, och så ska ni se till att alla julprydnader förstörs, uppfattat?”

”Ja, mästare!” sa alla råttor i kör, alla mer eller mindre entusiastiska.

När Isolde äntligen hade kommit ut från den där hemska Ingolfs hus så sprang hon raka vägen mot sin grupp. Lyckligtvis hade alla i hennes grupp samma mål som hon hade – att förstöra för Ingolf. Hon talade om för hennes råttor vad som hade sagts under mötet och vad som var deras uppgift och vad deras andra uppgifter var. Hon delade upp dem i olika grupper för att de skulle kunna sprida ut sig och försöka göra så att Ingolfs uppdrag inte riktigt blev utförda. Isolde själv var nu på väg till Tomteland för att berätta för Tomten vad som väntade. Hon sprang allt vad hon kunde i den tjocka och kalla snön, och när det började skymma var hon framme. Tomten kände henne så hon hade inga problem med att komma in i Tomteland. Efter en lång resa var hon framme i Tomtens hus.

”Hej, Isolde, vad har du att meddela idag då?” frågade Tomten med en varm röst. Isolde berättade allt, men Tomten förstod ingenting, för hans tolk var inte här. Tomten hade inte haft turen att bli biten av en råtta vid rätt tidpunkt.

”Vänta Isolde, jag behöver en tolk”, sa Tomten och ropade på Irmelin ur högtalarna. Irmelin, som hade varit och planerat hur de skulle kunna få fast Ingolf med Albinius, kom så fort hon hörde Tomtens röst, och Albinius följde efter.

”Hej, barn. Jag skulle behöva hjälp med tolkning här. Jag kan inte förstå råttspråket”, sa Tomten. Sedan berättade Isolde hela Ingolfs plan för Irmelin som tolkade så att Tomten och Albinius också kunde förstå.

”Jaha, hur ska vi lösa det här då?” sa Tomten som lät förvånansvärt glad.

”Vi måste stoppa Ingolf, nu!” sa Irmelin. ”Isolde, du kan ta oss till honom, det kan du va?”

”Ja, det skulle jag kunna, men det är absolut livsviktigt att han inte får reda på att det är jag som har fört dit er, det förstår ni väl? Men jag tycker inte att det är särskilt smart att fara dit, för Ingolf har satt två grupper på att fånga in er två! Jag tycker att vi borde skicka några nissar istället!” sa Isolde och Irmelin tolkade det så att de andra skulle förstå.

”Jag håller med dig Isolde, det är inte smart att låta dessa barn åka till den där mannen, men de måste hjälpa till, för de är de enda som kan få stopp på det här. Men jag kan skicka några nissar och Gudmar på att försöka hämta in honom hit, så kan han i alla fall inte smida några fler onda planer”, sa Tomten och gick till sin mikrofon för att kalla på några nissar.

När Tomten hade skickat iväg nissarna med Isolde och Gudmar så satte han sig ner och såg på Albinius och Irmelin.

”Det är endast ni som kan få det här att bli som vanligt, ni vet det va?” sa Tomten som kollade in i deras ögon med en skarp blick. Tomten log, och båda barnen kände värmen spridas i sina kroppar då de såg på honom, de tyckte så mycket om honom.

”Men hur är det möjligt att det bara är vi som kan klara av detta? Det måste finnas en miljon andra barn eller nissarna och Gudmar kan klara det, varför just jag och Albinius?” undrade Irmelin.

”Jo, det är en sak som jag måste berätta för er. Det är så, att när ni båda föddes så stod stjärnorna på ett ytterst komplicerat vis och den dagen ni föddes var den dagen jag blev Tomte, och det var bara ni två som var nära nog för nissarna att nå för att de skulle kunna sprida stoftet. De spred det i staden där ni bor, men det nådde bara er. När ni tog emot detta stoft så blev ni automatiskt mina beskyddare, eller rättare sagt julens beskyddare. Därför är ni de enda som kan rädda oss i denna situation. Ni har det i era hjärtan, och det är ert öde att rädda julen”, sa Tomten. Både Albinius och Irmelin satt som fastklistrade i Tomtens fåtöljer då han berättade detta för dem, men de kunde inte riktigt ta in detta.

”Ä-är detta sant?” frågade Albinius med en röst som lät väldigt chockad.

”Ja, det är så sant som att jag finns här”, sa Tomten och log mot de båda barnen.

”Vi har alltså knappt en dag på oss att ställa allt till rätta? Vi har så mycket att göra! Det kommer inte att gå!” sa Irmelin som nu kände sig väldigt stressad, för hon ville inte misslyckas med den uppgiften som hon hade fått direkt hon blivit född.

”Jo, det går! Ni behöver ju inte göra det själva! Ni får hjälp av mig, av Gudmar och av alla nissar! Och av en del råttor såklart. Och glöm inte er magi!” sa Tomten.

Det enda som var oturligt för Irmelin och Albinius var att de inte visste någonting om Ingolfs planer som han gett till Fia. Och Fia var nu väldigt nära på att lyckas, värmeförtrollningen var nästan klar. Det var bara några beräkningar kvar. Klockan 8 på julaftonsmorgon skulle snön börja smälta, snabbare än någonsin och det fanns ingenting som varken barnen eller Tomten kunde göra för att stoppa denna plan, trodde Fia.

22 december-Förgiftat plommon?

Denna eftermiddag var helt Ingolf förbannad, hans dröm var på väg att förverkligas men då hade förstås hans dumma hantlangare åkt fast. Nu kunde han enbart förverkliga halva planen och allt var de hemska ungarnas fel. De knackade på dörren och en otroligt ful kvinna kom in, hon hade grått yligt hår en enorm näsa fylld med vårtor och en mun lika stor som en banan. I handen höll hon en spegel som hon konstant frågade samma fråga om och om igen ”Spegel, spegel på väggen där säg vem som skönast i landet är” Men självklart så gav spegeln henne inget svar.

Ingolf harklade sig ”Öhm… Häxan Fia, är de andra på väg?” Häxan gav honom en snabb blick sedan sa hon ”De kommer inte…”

”Vad menar du med att de inte kommer!?” Skrek Ingolf.

”De ser ingen anledning att göra det när vi inte längre kan komma åt tomten” Svarade hon lugnt och fortsatte sedan tala med sin Spegel.

Ingolfs satte sig argt i sin stol, nu var allt förstört han var tvungen att vänta tills nästa jul innan hans onda plan skulle gå i verket men plötsligt fick han en hysteriskt elak idé.

”Fia, du skulle inte vilja göra mig en tjänst?”

I tomteland satt nu åter igen Albinius och Irmelin och samtalade med tomten.

”Det är en man vid namn Ingolf som vill förstöra julen!” Sa Irmelin häftigt.

”Du råkar inte veta vem det är?” Frågade Albinius lite lugnare.

Tomten suckade sedan gick han fram till en byrålåda och började rota fram massa bilder.

”Jo, Ingolf känner jag väl för han är nämligen Gudmars bror” Sa tomten och höll fram en bild föreställande två små lekande barn i en snöhög.

Irmelin och Albinius stirrade båda chockat på tomten och sa efter en stund” VA!?”

Tomten fortsatte sedan berätta ”För cirka 30 år sedan fann jag två små spädbarn utanför vår ytterdörr men jag visste inte vem som var deras föräldrar. Jag tog hand om dem i hopp om att deras föräldrar skulle komma tillbaka men ingen kom och sökte efter pojkarna. När de var nio lät jag dem börja jobba med enkla uppgifter i min verkstad de matade renarna hjälpte tomtemor med mera. Gudmar hade precis den rätta tomte andan han var hjälpsam och flitig tyvärr så är han ju också lite dum… Ingofl var istället lite smartare men han var ond rakt igenom. Så en morgon när jag kom på honom att göra hemska experiment med djur så raderade jag hans minne och slängde ut honom… det var också på självaste julafton om jag minns rätt”

”Vet Gudmar om det här?” Frågade Albinius och tomten skakade på huvudet.

”Då tycker jag du ska berätta det för honom” Sa Irmelin, sedan skuttade hon iväg för att leta reda på honom. Efter en halvtimma kom hon tillbaka med Gudmar hack i häll.

”Ville du säga mig något tomten?” Sa han.

”Det är nog bäst du sätter dig” sa tomten och pekade mot en stol sedan började han berätta samma historia igen.

När tomten var klar såg Gudmar ut(och kände sig) som ett levande frågetecken.

”S-så jag har alltså en bror, och jag är ingen förväxt tomtenisse! Men varför minns jag inget av det här?”

Tomten rodnade lite sen sa han ”Jo…ehm… ni var väldigt lika som barn så jag råkade först radera ditt minne av misstag…”

Det blev tyst en stund som bröts av en svag knackning på dörren.

”Tomten det är någon här som vill träffa dig, det är tydligen någon form av försäljare” Sa nissen Evert. Barnen och Gudmar följde tomten för att se vem denna mystiska försäljare var som hade tagit sig ända till tomteland för att sälja sina varor. På vägen till dörren viskade Irmelin till Albininus ”Det är något skumt med det här så håll ögonen öppna” Albinius nickade och skickade sedan vidare Irmelins meddelande till Gudmar.

Försäljaren var en ful dam som höll i en liten korg med plommon ”Vill du ha ett läckert plommon tomten?” Frågade hon så fort hon fick syn på honom. Tomten funderade en lång stund sedan sa han ”ja jag kan tänka mig att ta mig ett plommon” och tog sedan det finaste plommonet som fanns i korgen. Plötsligt hörde Irmelin en viskning från marken ”ojoj, tomten borde inte äta det där de är förgiftat” Sedan tittade hon ner och såg två skogsmöss som stod mellan hennes fötter. Hon förstod att tomten var i fara så hon kastade sig fram och slog plommonet ur handen på honom ”ÄT DET INTE DET ÄR FÖRGIFTAT!!” Alla stirrade sedan förvånat på Irmelin under förvirringen tog damen till flykt och rusade iväg men Gudmar som för en gångs skull använde hjärnan handlade snabbt och skickade ett gäng nissar efter henne.

”Hur visste du det?” Frågade Albinius sedan Irmelin.

”Jag hörde en mus säga det”

Albinius nickade som om han förstod vad hon menade.

nu var de verkligen tvungna att stoppa Ingolf innan han försökte sig på något dumt igen.

21 december: Fångade

Malvina och Louis hade åkt iväg från sitt hus och tagit med sig alla kakor och bullar då de såg att de hade råttor i huset. Råttor var enligt dem det värsta som fanns, för de kunde äta upp alla hennes kakor och bullar, och Louis var orolig för sina girlanger och sina julprydnader. Denna gång hade de faktiskt haft anledning att vara oroliga, för råttorna hade förstört alla deras julsaker. De hade ringt till de som tar bort ohyra från hus och de hade åkt dit, men inte hittat någon råtta alls. Faktum var att de inte ens såg ett spår av att det någonsin hade varit en råtta där. När Malvina och Louis fick veta det så åkte de hem direkt och fann sitt hus i precis det skick som det hade varit innan råttorna hade gjort invasion. Men de var väldigt oroliga för Albinius, för de hade inte sett honom på flera dagar. De hoppades att han var hos Irmelin.

Albinius var hos Irmelin, men inte länge till, för de hörde Algot ta fram sin gröna ask. De kunde inte veta vad han tänkte, men Albinius förstod att han inte tänkte ta dem till Tomteland. Algot var förrädaren. Barnen kände att de förflyttades mot sin vilja, vilket gjorde mycket ondare än att förflyttas när man visste var man skulle. Algot hade tagit ett hårt grepp om dem och de kände hur de snurrade runt och sedan landade på ett kallt golv då Algot släppte dem.

”Nu har jag er, barn! Ni kan inte komma härifrån!” sa Algot med en ond röst. ”Ni ska nu ge mig era påsar om ni över huvud taget vill behålla era liv.” När Algot pratade om påsen så kom Irmelin på att de förmodligen kunde använda sig av den på något sätt för att ta sig därifrån. Hon tog på renen som hon hade om halsen och tänkte klart ”hjälp, vi måste ha hjälp.” Hon hade ingen aning om det skulle fungera, men hon var tvungen att försöka. Det var det enda sättet. De hade inte hunnit undersöka riktigt vad som fanns i påsen så de visste inte riktigt hur de skulle använda dem, men de båda barnen hade redan bestämt sig att vägra ge ifrån sig sin påse.

”Vi ger dig den aldrig!” sa Albinius bestämt.

”Nähä? Då får ni sitta här tills ni ruttnar eller tills ni ångrar er, för jag släpper inte ut er så ni kan åka till Tomten och skvallra”, sa Algot med en väldigt hemsk röst.

”Gör det då! Du kommer aldrig att klara av att se oss dö ändå!” sa Irmelin och kände i påsen som hon hade i sin ficka, hon kände någonting i den som hon inte hade känt förut. Det var något sorts pulver och plötsligt visste hon precis vad hon skulle göra med det. Hon tog upp handen ur fickan och kastade det mot Algot. Pulvret förvandlades till gnistor och stjärnor och nådde sedan Algot.

”Vad gjorde du, dumma flicka! Jag kan inte röra mig!” sa Algot förvånat.

”Tala om för mig vem som är er mästare!” skrek Irmelin bestämt.

”Ingolf!” skrek Algot innan han kunde hejda sig. Det var som om han inte hade kunnat hålla inne ordet. Ingolf, tänkte Albinius, det lät i alla fall som en skurk.

”Vad är den hemliga planen som kommer göra så att julen förstörs?”

”Ingolf vill att jag och hans medhjälpare ska stjäla renarna, kidnappa Tomten och få snön att smälta”, sa Algot mot sin vilja.

”Va? Det var den konstigaste planen jag någonsin hört!” sa Albinius. ”Hur skulle du och några råttor kunna stjäla renar och smälta snö, det går ju inte! Och att kidnappa Tomten kommer inte att gå heller!”

”Ingolf har varelser på sin sida som ni inte alls skulle kunna föreställa er. Han har troll, jättar, häxor och filurer”, nästan viskade Algot.

”Filurer, vad är det egentligen? Det låter inte så hemskt”, sa Irmelin.

”Det kanske inte låter hemskt, men de är gröna varelser som har extremt bra hörsel och extremt bra syn, eftersom de innehåller så mycket magi. Därför kan de bli väldigt farliga och ha att göra med!”

”Okej, men var finns den där Ingolf då?” frågade Irmelin.

”Ni måste ha sett honom, det är en av era grannar”, sa Algot som nästan kunde styra vad han ville säga nu, men inte riktigt. Albinius kände på sitt halsband av en ren och tänkte på att de var fångade av förrädaren och att de nu visste vem förövaren var. Det var inte meningen att han skulle tänka på det, utan det bara blev så och efter ungefär tolv sekunder uppenbarade sig tolv nissar och en ren.

”Ni kallade på oss barn, vem är förrädaren?” sa nissen som de kände igen som Evert. ”Men, vad gör du här Algot?”

”Det är han som är förrädaren, ta fast honom!” skrek båda barnen samtidigt. Nissarna som alltid hade tyckt att Algot var skum hade inga problem med att tro att han var förövaren, utan de sprang direkt mot Algot som inte hade någon chans mot tolv nissar. De band honom snabbt med osynliga snören så att han inte kunde röra sig.

”Barn, era föräldrar är nu hemma , Gudmar och några nissar bevakar dem. De är alla väldigt oroliga för er, här ta denna ask, jag ser att ni inte fick med er eran ask hit”, sa Evert och kastade asken till Albinius. De båda barnen tog asken och tänkte på Albinius hem. När de kom fram blev de väldigt förvånade när de såg att allt såg ut precis som innan råttinvasionen. De gick in i huset och Malvina kom direkt fram till dem.

”Var har ni varit barn? Ni ser helt slut ut båda två! Irmelin, dina föräldrar är också här, de visste inte heller var ni var. Men nu är allt bra, jag tar fram fler bullar och kokar lite choklad till er!” sa Malvina och gick mot köket.

20 december-Nej

Idag skuttade Ingolf glatt gatan fram, det var en skrämmande syn att se denna bleka, svartklädda man bete sig som ett litet barn på julafton. Men just idag var nästan som julafton för Ingolf för snart skulle han stoppa julen för alltid. Det enda han nu väntade på var ett klartecken från Algot, han hade till och med köpt en mobiltelefon enbart för det här tillfället. Plötsligt ringde det Ingolf tvingades att svara snabbt för det var en mycket fånig melodi som spelades så fort någon ringde. Anledningen till att melodin var så fånig var att Ingolf inte hade fattat hur man fick mobilen att fungera, så han hade blivit tvungen att be Helga om hjälp. Detta tillfälle lockade fram Helgas elaka sida så istället för att lägga in en häftig ringsignal i Ingolfs telefon så spelades nu caramelldansen varje gång någon ringde.

”Hålla” Svarade Ingolf. På andra sidan luren hördes då en skrovlig röst ”Ingolf, det är Algot här och vi har fått ett smärre problem”

Ingolf suckade han hatade ordet ”Problem” nästan lika mycket som han hatade julen.

”Kan du förklara för mig vad för sorts problem det är?” Frågade han lite irriterat, det var tyst i luren en lång stund sedan sa Algot” Barnen har talat med tomten och vet snart vem du är…”

Ingolf blev då ursinnig ”VAD MENAR DU MED DET!? Skulle inte du och råttorna se till så att de inte blev något problem?”

”Jo mästare, men det verkar som om råttorna klantade till det. Och jag försökte se till så att de försvann från tomteland men då kom Gudmar och…” Mer hann han inte säga innan Ingolf avbröt honom ”Jag ger dig en dag till att sopa detta lilla problem under mattan, se till så att du inte klantar till det denna gång!” Sedan la han på luren.
Genast hade hans glada humör vänt och nu var han riktigt arg. Barnen hade blivit ett större problem än han trott. Han visste sedan tidigare att de två var experter på att lägga sina näsor i blöt eftersom han hade bott granne med dem båda i flera år, men inte att de skulle kunna förstöra så mycket för honom. Han började sakta lunka hemåt förhoppningsvis så hade Helga städat färdigt för just nu ville han bara vara ifred.

Algot satt och grubblade i sin lilla skrubb som han hade tagit som sovrum och arbetsrum. Han visste inte vad han skulle göra, han var tvungen att stoppa barnen men om hann gjorde det på fel sätt så skulle han bli upptäck och straffad. Men han visste också att om han inte gjorde något alls så skulle Ingolf straffa honom istället, och han kände på sig att Ingolf straff skulle vara värre än tomtens. Så nu var han tvungen att handla snabbt innan barnen upptäckte Ingolf. Han tog fram en grön ask som han hade haft i sin byrålåda sedan öppnade han den och tänkte på Irmelins hus.

Hemma i Irmelins hus satt Albinius och Irmelin och funderade på vad de skulle hitta på, det var för tillfället ensamma hemma eftersom Irmelins föräldrar var ute och handlade hemligheter.

"Irma, det här börjar bli läskigt ska vi verkligen ta reda på vem skurken är själva?" frågade Albinius Irmelin.

"Det är självklart Ali, men vi måste vara försiktiga"

Plötsligt landade en liten krokig gubbe utanför Irmelins dörr, han gick fram till den och ringde på. Irmelin och Albinius följdes ner för att öppna av rädslan över att bli anfallna av massa råttor igen. Men så fort de hade öppnat dörren så kastade sig den lilla mannen över dem. ”Nu har jag er snorungar!”
”Släpp oss!” Skrek Irmelin och Albinius förskräckt men det fanns inget de kunde göra mannen som var Algot var alldeles för stark och nu var de fast igen…

Nittonde december: De magiska påsarna

Irmelin vaknade av att någon puffade henne på sidan. Hon slog upp ögonen och kom först inte alls på var hon var, men sedan kom hon på att hon var i Tomteland! Gårdagen hade gått åt till att berätta allt som hade hänt för Tomten och Tomtens vän Algot, som Irmelin inte tyckte värst mycket om. Tomten hade i alla fall lovat att försöka ta kontakt med de råttor som alltid hade varit lojala mot honom innan den där lilla incidenten som han inte allt för gärna hade velat prata om. Det Tomten var bekymrad över var det Irmelin hade berättat om hur Helma hade dött, för han trodde att det bara kunde bero på en sak: uråldrig magi utövad av en häxa tillsammans med en förrädare som vet allt för mycket. Detta hade han förklarat med att det är enligt fysikens (och magins) lagar egentligen omöjligt att veta vad någon tänker eller veta vad någon tänker göra – ifall man inte har en förrädare till hjälp. Detta betydde då att Tomten hade en förrädare på sin sida, och han skulle göra allt för att ta reda på vem det var. Han hade skickat iväg Gudmar (som de hade fått veta var hans egentliga namn) till Albinius och Irmelins hem för att se om han kunde hitta Albinius familj och föra dem och Irmelins föräldrar i säkerhet. Sedan hade det blivit dags att gå och lägga sig och när Albinius och Irmelin väl kom in i sina rum var de så trötta att de kunde somna utan den lugnande chokladen som nissarna erbjudit dem.

”Vakna, flicka. Det är frukost”, sa en liten pipig röst. Det var nissen Amina som stod vid Irmelins sängkant med en bricka i handen.

”Okej”, sa Irmelin och satte sig upp i sängen. Hon undrade om Albinius också hade fått frukost, de hade inte fått sova i samma rum, fastän de hade tjatat om det. ”Vi har ändå så mycket rum, nog ska ni väl ha ett rum var”, hade Tomten sagt och de hade inte orkat diskutera mer.

”Irmelin! Du är vaken! Du har också fått frukost ser jag! Jag fick frukost av Evert, denna lilla nisse”, sa Albinius glatt och visade Irmelin Evert. Han såg först glad ut för att han blev presenterad, men han verkade inte ha gillat att Albinius hade kallat honom ”lilla nisse”. Albinius verkade inte ta någon större notis om detta utan gick och satte sig bredvid Irmelin som försiktigt tuggade på en himmelskt god smörgås.

”Så, vad ska vi göra idag?” frågade Albinius Irmelin, men det var Evert som svarade på frågan.

”Ni ska ha ett möte med Tomten där han ska förklara för er vad som är ert uppdrag, och sedan ska ni få tillgång till den utrustning som ni behöver, sedan gissar jag att det bara är att ge sig av. Jag antar att det kommer att bli ett farligt men viktigt uppdrag med tanke på att han har tagit emot er här”, sa Evert med en säker röst.

”Det var detaljerat…” sa Albinius förvånat.

”Vi nissar gillar att vara detaljerade när det gäller viktiga saker”, sa Evert stolt och sträckte på sig som om han trodde att det skulle få honom att bli längre.

När Albinius och Irmelin hade ätit sin frukost och hunnit samla sig nog var det dags att träffa Tomten igen. De fick gå in i ett stort rum med stora fåtöljer i mitten av rummet. På sidan stod det en öppen spis och på väggarna hängde tavlor av allt möjligt som såg ut att komma från Tomteland. Albinius trodde att detta var Tomtens kontor, fastän det var så mysigt och inte alls såg ut som ett kontor.

”Hej, barn. Gör er bekväma i fåtöljerna så ska jag gå och hämta Algot så kan vi börja prata sedan”, sa Tomten som var på väg ut genom den stora röda dörren.

”Tomten, vänta!” sa Irmelin hastigt. ”Kan vi inte ta det bara vi? Det är inget personligt eller så, men det känns inte som om jag kan tänka när Algot är i närheten…”

Tomten skrockade sig och sa: ”Ja, Algot kan vara lite läskig ibland, men han är faktiskt helt okej när man lär känna honom, men visst, det här kan nog gå bra utan honom också.” Tomten stängde dörren till rummet och satte sig ner i den största fåtöljen mitt emot Albinius och Irmelin.

”Så barn, Gudmar har talat om för er att det är någon som håller på att förstöra julen, inte sant?” frågade Tomten.

”Ja, det har han och vi har märkt det flera gånger!” sa Albinius högt.

”Jag hörde det igår, Albinius, men nu ska vi prata om ert uppdrag. Det är så att det är någon som styr allt detta och som kommer göra allt för att förstöra för alla som vill fira jul, och det måste vi sätta stopp för, tillsammans. Ni måste ta er an denna uppgift att ta reda på vem det är som ligger bakom detta. Det är sannerligen en ond person med tanke på att han använder mina egna råttor som spioner, eller nåja, det var mina råttor en gång i tiden…” sa Tomten som såg lite bekymrad ut. ”Personen ni söker är säkert någon ni har stött på, säkert någon som bor i er stad, med tanke på att han har gett sig på er personligen. Ni måste också ta reda på vad denna personen har för plan som skulle kunna förstöra julen, det är viktigt att vi får reda på detta, barn. För då kan vi skydda det som den ska förstöra och så kan vi kanske rädda julen. Vi ska hjälpa er så mycket vi kan, för vi har några specialprodukter som vi bara ska ge ut i nödfall. Så, tar ni er an denna utmaning?”

”Ja!” sa både Irmelin och Albinius i kör.

”Bra, då ska jag visa er utrustningen”, sa Tomten och tog fram två små påsar ur sin stora rockficka och gav den röda till Albinius och den gröna till Irmelin. Barnen blev förvånade över hur små påsarna var, de hade väntat sig någonting i stil med rustning och svärd.

”Där i är allt ni behöver. Det finns en sändare där så vi kan se var ni är, eller rättare sagt var påsen är, så tappa inte bort den! Vi har också en så kallad nödren, det är ett sorts halsband och när man trycker på det och tänker på rätt sätt så får man hjälp.” Irmelin och Albinius tog fram ett halsband med ett hänge föreställande en silverren, båda två tyckte att det var det finaste halsbandet de någonsin sett.

”Det är lite svårt att använda det, men jag vet att ni kommer klara det, för ni är smarta barn. Ni vet redan hur man använder asken, så det var väl vad jag hade att säga. Eller vänta nu! Påsarna är fyllda med magi, det borde ni också veta. Ni kommer att kunna känna er starkare eller få en förmåga som ni annars inte har. Men kom ihåg att det finns en begränsad mängd magi i påsen, så använd den väl”, sa Tomten. ”Ni kommer att få hjälp av Gudmar, när han har tid så ni kommer inte vara helt ensamma heller, så ge er av nu så ska vi se att det här ordnar sig!”

Albinius tog fram den gröna asken som de senast använt för att ta sig dit.

”Tänk på mitt hus, Alli, då kommer vi i alla fall till samma ställe!” sa Irmelin.

”Vi ses snart barn! Farväl så länge, och lycka till!” sa Tomten och vinkade. Barnen vinkade tillbaka och sedan försvann de.

Algot som hade stått utanför dörren och tjuvlyssnat på hela samtalet var helt förstummad. Tomten hade gett barnen de påsarna, de viktigaste påsarna av de viktigaste och det var absolut inte bra ur Algots synvinkel, för ifall de kom på hur de skulle använda dem på rätt sätt, skulle Ingolf kunna bli avslöjad på nolltid!

18 december sommar land, vinter land?

Plötsligt befann sig de båda barnen utomhus i en skog. Det konstiga var att det fanns ingen snö och inga granar där. Var de än tittade så var det enda de såg palmer, grönt gräs och sand. Irmelin flyttade sig nära Albinius och viskade ”Ali, var är vi? Skulle vi inte komma till tomteland?”
Men Albinius gav henne inget svar han bara tittade runt omkring sig som om han inte riktigt hade fattat vad som hade hänt. Irmelin suckade och drog sin förvirrade vän upp på fötterna ”Det verkar som om Master har klantat till det igen. Kom vi måste ta reda på vart vi är” Irmelin försökte dra Albinius mot stranden eftersom där visste hon att hon var säker mot råttorna, eftersom de då kunde rädda sig ut i vattnet. Men utan förvarning började Albinius gå åt helt motsatt håll.

”Ali, vart är du på väg?” frågade hon lite tveksamt.
”Jag tror de vill att vi ska gå mot stranden så därför borde vi gå åt andra hållet” Sa Albinius utan att vända sig om och se på Irmelin. Det gjorde Irmelin väldigt arg och först hade hon inte tänkt följa med men hon ångrade sig sedan av rädsla över att bli ensam. De gick en lång stund och var de än gick så möttes de av samma syn, palmer och åter palmer. Efter en stund ropade Irmelin ”Ali, kan vi inte stanna jag har ont i fötterna” Motvilligt gjorde Albinius som Irmelin hade sagt det gjorde Irmelin i alla fall lite nöjd. Hon lutade sig mot en palm men då hände det något, palmen gav vika och plötsligt var Irmelin borta. Albinius stirrade som förstelnad mot platsen där Irmelin hade stått för bara en minut sedan. ”Irmelin?” Ropade han lite försiktigt han kände hur paniken började stiga ”Irmelin var är du?” Men han fick inget svar då gick han fram till palmen och kände på den och plötsligt befann han sig inte längre i ett sommar paradis utan i ett vinter land.

”Visst var de där häftigt Ali!!” Sa Irmelin som nu stod framför honom igen, han nickade lite slött glad över att Irmelin hade kommit tillbaka.

”Kolla därifrån kommer det rök!” Ropade sedan Irmelin hon tog tag i Albinius hand och de började springa.

När de var framme vid platsen där de hade sett röken stannade de och gömde sig i ett skogsparti och Spanade. Det som de såg var ett enormt hus täkt med ljusgirlanger och trevliga skulpturer av tomtar, de båda barnen tittade på det imponerat.

”Det här måste vara tomtens bostad!” Sa Irmelin entusiastiskt.

”Ja, nu måste vi bara hitta Master” Svarade Albinius nästan lika entusiastiskt.

Tvärt avslutades deras diskussion då någon grabbade tag i deras axlar och drog dem bakåt.

”Och vad gör två inkräktare som ni här?” Sa en liten man elakt.

”V-vi söker en vän” Sa Irmelin som hade blivit väldigt rädd när mannen överraskade dem.

”Ni ljuger, min chef ska få bestämma vad vi ska göra med er” Han drog upp Irmelin och Albinius ur snön och ledde dem sedan framför sig som om de vore två olydiga hundar.

”Sist inkräktare kom hit hängde vi dem upp och ner i ett träd och lät dem dingla i flera dagar” Sa mannen och skrattade lite elakt. Irmelin tyckte inte om honom alls, hon ville så gärna sparka honom men hon kunde inte då mannen höll henne alldelse för hårt i armen så hon inte kunde vrida sig. Hon tittade mot Albinius och såg att han var alldeles vit i ansiktet. Ingen av dem visste vad som skulle hända nu. Den lilla mannen tog dem in i huset och fram till en enorm ekdörr som han sedan gav en försiktig knackning. Sedan gick han in ”Mästare, kan jag få tala med er?”
”Vad är det Algot” Sa en stor man med gråaktigt skägg och röda kläder.

”Jag har fångar två inkräktare…"

Då slet sig Irmelin loss ur hans grepp och skrek "Det är du som ljuger! Vi är inga inkräktare vi kom hit för att hitta vår vän!!!"

Algot skrattade "om det nu är sant kan du berätta för oss vad han heter?"

"Ja det kan jag! Han kallar sig Master!!" Svarade hon sturskt.

Algot gav henne en skeptisk blick sedan gick han fram till en gammal bok och började bläddra i den.

"Tyvärr, det finns ingen i tomteland med de namnen. Så berätta vad ni egentligen gör här!"

Då slog dörren plötsligt upp"Tomten! jag har något att berätta!" Gudmar kom inrusande.

Han stannade tvärt när han fick se Irmelin och Albinius. "Men, vad gör ni båda här?"

Miss M. Vamposaur

Sjuttonde december: Den gröna lilla asken

Irmelin kunde inte vänta tills det blev morgon. Detta var så förfärligt. Hon tog på sig kläderna och sprang så fort hon kunde ut ur sitt rum, men precis när hon skulle sätta första steget på trappan kom hon på att det var natt och att hon inte fick lov att gå ut mitt i natten. Så började hon tyst att smyga ner för trappan. Det var hur mörkt som helst men hon kunde inte tända någon lampa för hon var rädd att hennes föräldrar skulle vakna. Hon kom tillslut fram till ytterdörren och öppnade den försiktigt. Hon tog med sig sin jacka och sprang ut. Hon sprang allt vad hon kunde medan tårarna rann nerför kinderna. Hon var så rädd och ledsen, det var hennes fel att Helma hade dött. Det hade inte behövt bli såhär. Om hon bara hade väntat tills imorgon så hade de alla varit med och då hade inte Helma varit ensam en sekund och då hade "Vad-det –nu-var" inte kunnat döda henne. Irmelin sprang allt vad hon kunde tills hon var framme vid Albinius hus. Vad hon inte hade tänkt på var att alla i huset förmodligen låg och sov, men hon hade ändå inte tid att fundera på det. Hon var tvungen att tala med Albinius med detsamma, och de var sedan tvungna att tala med Master. Hon kom fram till dörren och plingade på klockan, vilket hon sedan ångrade för den spelade en julmelodi som säkert skulle väcka hela huset. Till Irmelins förvåning var det Malvina som öppnade, och hon såg inte arg ut, och det såg inte heller ut som om hon hade blivit väckt, för hon hade på sig sitt röda förkläde och i handen höll hon en slev med någon smet på.

”Men Irmelin, vad gör du här så sent?” frågade Malvina medan hon slickade på sleven. ”Men kom in du, här är du alltid välkommen! Albinius ligger förmodligen och sover skulle jag tro, men jag ska väcka honom. ALBINIUS VAKNA, IRMELIN ÄR HÄR!!!!” skrek Malvina med en röst som kunde ha väckt hela staden. Malvina verkade inte ha märkt Irmelins tårar för hon verkade lika glad som vanligt.

”Mamma! Jag är redan vaken!” sa Albinius som hade legat och stirrat i taket och inte kunnat sova.

”Alli, jag måste prata med dig nu! Det har hänt en sak!” sa Irmelin som inte kunde låta bli att darra på rösten.

”Men Irmelin, vad är det gumman? Inte ska man vara ledsen på självaste julen. Gå ni upp till Albinius rum så ska jag koka lite varm choklad och värma några lussebullar åt er”, sa Malvina som redan var på väg till köket.

”Vad är det Irma?” frågade Albinius då de hade kommit upp på rummet och stängt dörren. Irmelin grät nu så att tårarna forsade ner och hon fick kämpa för att få fram det hon ville säga.

”Helma är död, Alli! Någon dödade henne!” sa hon och fortsatte gråta.

”Men, hur, vem, varför?” var det enda Albinius kunde få fram. Han var helt chockad och fastän han inte hade kommit så nära råttan som Irmelin hade gjort så började han också gråta, för det var ju också hans fel att hon hade dött.

”Jag vet inte, Alli. Jag gick ner för att öppna dörren, men det var ingen där och så hörde jag ett skrik och då sprang jag upp, men det var redan för sent!” sa Irmelin som hade börjat samla sig lite, men hon snyftade fortfarande. Plötsligt öppnades dörren och Malvina kom in, hon hade en bricka med sig med varm choklad och lussebullar på, och även ett litet fat med knäck.

”Varsågoda barn. Jag har hört att man inte ska äta på natten, men när man är ledsen så måste man ju få i sig något. Se så, ät detta så känns det bättre. Knäcken kanske fortfarande är lite varm, jag kokade den just. Oj, klockan är visst ett på natten. Det är bäst att jag går och lägger mig, jag ska ju upp imorgon och göra fudge!” sa Malvina och försvann ut genom dörren.

”Förlåt för det där, du vet ju hur min mamma är…” sa Albinius försiktigt.

”Det är lugnt, Alli. Jag tror faktiskt att jag skulle behöva lite choklad, jag känner mig frusen och rädd…” sa Irmelin och tog en mugg choklad.

”Du sa att det var någon som dödade Helma när du var nere och öppnade dörren? Det låter mystiskt, och det är hemskt att de är så snabba!”

”Ja, det är riktigt hemskt. Jag förstår inte riktigt hur de kunde veta att Helma berättade saker för mig, det är liksom inte normalt”, sa Irmelin och smuttade på chokladen.

”Nej, det är inte normalt, vi måste tala om detta för Master, han kanske vet något.”

”Ja! Det gör han säkert! För Helma sa, innan hon dog, att de var magiska råttor som hade blivit förvisade från Tomteland för att någon gjorde något dumt!”

”Jaha! Men vi måste prata med Master genast imorgon bitti. Jag låter dig inte gå hem själv, jag tar fram en madrass åt dig”, sa Albinius och plockade fram en madrass ur garderoben och gav Irmelin en filt.

”Det är nog bäst att vi sover lite i alla fall, man vet aldrig hur lång morgondagen blir”, sa Irmelin och la sig på madrassen. Hon kände säkerheten av att vara hos Albinius, vilket gjorde att hon kunde somna direkt. Albinius däremot, låg vaken och funderade på de magiska råttorna. Till slut somnade också han, men han drömde bara konstiga drömmar.

De vaknade tidigt, fastän de hade somnat så sent. De kände båda två att det var viktigt att de berättade allt för Master så fort som möjligt. De skyndade sig att äta frukost, och sedan klädde de på sig och sprang ut mot Masters gömställe.

”Master! Vakna!” ropade Irmelin när de kom in i kojan.

”Vad är det?” sa Master sömndrucket. ”Har det hänt något?”

”Ja! Helma har blivit dödad!” sa Irmelin och sedan berättade hon hela historien för Master. Till slut kom hon fram till att råttorna varit Tomtens en gång i tiden, och då ändrades Masters ansiktsuttryck.

”Jag måste meddela Tomten! Nu med detsamma! Jag tyckte alltid att det var fel att förvisa råttorna, för jag vet att de var oskyldiga, men Algot envisades med att det var det enda rätta sättet, och Tomten litar oturligt nog mer på Algot än på mig!” sa Master som hade kommit på fötter.

”Men hur ska du komma hem till Tomten?” undrade Albinius.

”Ser ni den här asken?” frågade Master och tog fram en liten grön ask som glittrade. ”I den finns ett pulver och om man skakar asken och tänker ”Tomteland” så kommer man till Tomteland.”

Albinius och Irmelin kunde inte låta bli att fascineras av den lilla asken.

”Jag har en likadan här till er, för jag måste lämna er här själva idag, och ifall det skulle hända någonting hemskt medan jag är borta, så håll i asken och tänk ”Tomteland” så kommer ni till det säkraste stället ni någonsin kommer att vara på”, sa Master och gav Albinius en av de små gröna askarna.

”Vi ses förhoppningsvis imorgon, och förresten! Ifall jag vill att ni ska komma så har jag ett halsband här.” Master gav Irmelin ett halsband i form av en ren. ”Du kommer att märka ifall jag vill att ni ska komma.”

”Okej, vi förstår. Vi stannar här och spionerar så mycket vi kan”, sa Albinius.

”Ja, gör det. Hejdå.” De båda barnen såg Master ta asken i sina händer och skaka den, sedan var han borta.

”Okej, vad gör vi nu? Vad har vi för plan?” frågade Irmelin.

”Vi måste tyvärr gå till skolan och låtsas som om allt är normalt…” svarade Albinius.

”Det känns inte som om vi borde göra det, för det känns inte som om någonting är normalt längre”, sa Irmelin då de började gå mot skolan.

De kunde inte koncentrera sig på hela dagen i skolan, och alla deras klasskompisar tyckte att de verkade frånvarande, vilket de också var för de sa ingenting till någon på hela dagen, utom till varandra såklart. Men klockan två var äntligen skoldagen slut och de kunde bege sig hemåt. De gick den vanliga vägen hem och diskuterade vad de skulle göra, och de bestämde sig för att de skulle begrava Helma, för det var det minsta de kunde göra för henne. Men när de gick förbi Albinius hus såg de något fasansfullt. Någon hade rivit ner alla ljusslingor på huset och krossat alla trädgårdstomtar, allt såg så förfärligt ut. Albinius och Irmelin sprang in i huset och ropade på Malvina och Louis, men ingen svarade. Plötsligt hörde de ett ljud, Albinius hörde massa pip, men Irmelin hörde massa röster.

”Det är råttor, de har skrämt bort dina föräldrar, jag hörde det”, sa hon. De hörde att råttorna kom närmare och närmare.

”Fånga barnen, fånga barnen!” var de orden Irmelin till sin fasa kunde höra.

”Albinius, fort! Ta fram asken! Nu!” skrek Irmelin och i samma stund kom flera råttor ner för trappan och sprang mot dem. Albinius hade nu asken i sin hand. Irmelin tog också i asken medan de kände att råttor i rustning försökte binda deras ben. De båda barnen skakade asken tillsammans och tänkte allt de kunde på ”Tomteland”.