Wednesday, 16 May 2012
Random talk about Twilight/Harry Potter tattoos
But not nearly as frightening as a Twilight tattoo. Yes, you heard me right... There is things as Twilight tattoos, people actually make tattoos of non-personality-characters as Bella. And Edward. Oh my god. I mean, come on... I would love to see all the today-Twilighters go to lazer treatment in, lets say... fifteen years. When they have grown up an realized that Twilight is not a very good story. If they ever will realize that.
If I make a second thought... I do not think they will. But I hope they do. And that is before they do something as harsh as a tattoo...
For some reason, I think a Harry Potter-tattoo would be a better choise. Because those books has meaning, and the awesomeness of the author (her name is Rowling (if you (for som stupid reason) was gone or lived under a rock (as I suppose one use to say) for, well, at least ten years...) ) is, really, very, crazy. And awesome. (That was a very stupid sentence, but I am supid, so that is ok.)
To make things clear. Harry Potter is awesome. Twilight = not awesome.
Thats it.
Oh, I almost forgot. If you want to know how stupid the twilighters are, you just do as our all-time "favourite" character Bella and ask google. Just type "Twilight tattoos" and you will be amazed (or the opposite). It is on your own risk. If you do not dare, search for Harry Potter tattoos instead. They are far more interesting and awesome. Below you can see one example of a tattoo I would maybe someday like to have. Or the word Always in the banner, because that will symbolize Snapes love to Lily, but also my love to the whole Harry Potter story.
Tuesday, 10 May 2011
The thing about cats

Hope you don't run into a cat today. Or hope you do. Because I want you all dead.
// Miss Vamposaur
Saturday, 26 March 2011
A flat quote by a flat (married) vampire
"I'm a vampire and I would like to sing... Because I sparkle..." And that would be more personal than the quote by the new Mrs Cullen...

Miss T. Vamposaur
.
Saturday, 12 March 2011
24 december, del två (av tre): Magiska krafter
Klockan var nu sju på julaftonsmorgonen och nästan alla vuxna i staden låg och sov, barnen däremot hade vaknat tidigt, för det var julafton. I ett av alla röda hus i stadens utkant satt Zelda och Zlatan och såg ut på gården ifall de skulle få syn på en tomtenisse.
”Jag ser ingen tomtenisse! Det är bara massa snö!” sa Zelda besviket.
”Du måste ha tålamod! Du kan inte vänta dig att se en nisse på en minut sådär, det tar ett tag!” sa Zlatan och såg ut mot vägen och då såg han något röra sig.
”Såg du det där, Zelda?”
”Vad då? Var det en nisse?”
”Nej, jag tror det är en råtta eller mus kanske… Oj, kolla där är en till!” sa Zlatan förvånat. De hade aldrig sett råttor ute på vintern sådär.
”Där är också en! Men vad gör de Zlatan? De är jättemånga! Jag är rädd…” sa Zelda och började gråta.
”Men Zelda, sluta nu. Det är bara råttor, vad skulle kunna hända? Sluta vara så barnslig, du är inte fem år längre”, sa Zlatan som också började bli lite orolig, men han ville inte visa det för sin lillasyster, för då skulle hon bli ännu mer rädd.
”Men vad gör råttorna, Zlatan? Vad gör de med vår snögubbe?!” Frågade Zelda som inte lät rädd längre, utan bara arg.
Utanför var grupp åtta som hade fått till uppgift att fånga in tomtenissar och förstöra julprydnader. Gruppen hade nu hittat ett hus med många hemska julprydnader, bland dem en gubbe gjord av snö. De bestämde sig för att dela på sig.
”Ni går dit och förstör den där trädgårdstomten, så går vi på den här sidan och förstör snögubben och sedan hjälps vi åt med ljusslingorna i trädet”, sa en vit råtta och de andra råttorna lydde och gick till sina positioner.
Vissa råttor tog fram sina svärd, andra sina små pistoler som skjuter små spikar, vilka förstör porslin som trädgårdstomtar är gjorda av.
Zlatan och Zelda kunde inte göra annat än att titta på, de vågade nästan inte ens röra sig. De såg bara på hur råttorna förstörde deras julprydnader. Ett tag tyckte Zelda att en råtta tittade in i hennes ögon och den såg arg ut. Zelda vågade inte titta mer.
Albinius och Irmelin var fortfarande kvar i Tomteland och väntade på att få åka iväg. De hade fått på sig den utrustning som de behövde. De hade båda rödsvarta overaller som man, enligt Tomten aldrig kunde frysa i, eftersom overallen var magisk och kunde reglera värme och därmed alltid hålla perfekt temperatur. Albinius, som hade slutat att förundras av alla konstiga saker här i Tomteland, orkade inte ens bli förvånad.
”Var inte oroliga, ni klarar det här! Jag har lärt er allt ni behöver veta!” sa Tomten och log, fast Irmelin såg att han var orolig.
”Ni har ju inte lärt oss någonting! Det enda vi har fått veta är att vi är menade att göra det här!” sa Irmelin förundrat.
”Precis.” sa Tomten hemlighetsfullt.
”Det här blir bara underligare och underligare”, sa Albinius och suckade.
”Oroa dig inte för det. Det är när allt börjar bli mindre underligt som man ska börja undra”, sa Tomten. ”Skynda er nu, ta er ask och tänk på platsen dit ni vill komma.”
”Men var ska vi då, jag vet inte var vi ska!” sa Irmelin förtvivlat, men hon hade en konstig känsla av att vilja gå på stan.
”Jo, det vet du?”
”Till stan? Men vad ska vi göra där?” undrade Irmelin.
”Stan? Ja det var ett litet konstigt ställe att välja, men säger du det så låt gå för det”, sa Tomten och log. Irmelin tyckte att Tomten började bli lite konstig, men hon sa ingenting för hon hade en känsla av att det var rätt.
”Alli, vi tänker på Renmarkstorget.”
Albinius, som var van att Irmelin visste saker inte han visste, var inte orolig för att detta var fel plats. Eftersom det var Irmelin som kom på det var han säker att det var rätt.
”Okej, låt gå för det”, sa Albinius och tog fram asken. De tänkte på Renmarkstorget och med ens såg de Tomteland försvinna framför deras ögon och de hoppades av hela sina hjärtan att det inte var sista gången de såg Tomteland.
Renmarkstorget var antagligen den farligaste plats barnen kunde ha valt att färdas till just då, oturligt nog så hade varken Irmelin eller Tomten känt det. För på Renmarkstorget befann sig Fia, som nu bara var sju minuter ifrån att lyckas med sin formel. Hon skrattade lite för sig själv, utan att tappa koncentrationen, för hon visste att hon skulle lyckas. Hon hade aldrig varit så säker på det förut. Månen hade stått på exakt rätt plats och dess energi hade varit lätt att nå. Fia uttalade några sista komplicerade formler och brydde sig inte ett dugg om de få människor som var uppe tidigt på julaftonsmorgonen, faktum var att människorna inte brydde sig om Fia heller, för alla var så glada och hade så mycket julkänsla att de trodde att alla de mötte var goda.
”God jul”, sa en liten glad gubbe som gick förbi. Fia såg på honom med skrämda ögon och gubben såg förolämpad ut, men traskade vidare på sin morgonpromenad.
Just då anlände Irmelin och Albinius till Renmarkstorget, och de började just undra varför de bestämt sig för att åka just dit.
”Det är ju nästan ingen här, bara en massa folk som väntar på att ICA ska öppna”, sa Albinius förtvivlat.
”Det är något här, koncentrera dig. Ser du något underligt?”
”Nej, det är bara vanligt, fast lite tomt kanske, men det är ju morgon…”
”Just det! Albinius! Var är allt julpynt!?” utbrast Irmelin förtvivlat.
”Du har rätt! Det är inget julpynt, Ingolfs medhjälpare måste ha tagit bort det i natt”, sa Albinius, men Irmelin lyssnade inte, för hon hade fått syn på en kvinna i en lång svart kappa som stod mitt på torget, blundade och viftade på armarna i konstiga rörelser.
”Albinius, kolla där. Ser inte det där lite konstigt ut?” Albinius hann inte svara för plötsligt kom det en blixt ur kvinnans händer som hon höll mot himlen. Albinius och Irmelin sprang så fort de kunde mot Fia utan att tänka på vad de skulle göra då de kom fram. När de var framme kunde de inte göra annat än att stå och titta, för Fia hade omringats av eld.
”Alli! Vad ska vi göra!?”
”Jag fixar det här!” sa Albinius och tog upp en lång stav ur den magiska påsen och höll fram den. Han fylldes genast av mod och det kändes som om han skulle kunna göra vad som helst, så han märkte inte att himlen fylldes av mörka moln och att det plötsligt blivit mycket mörkt. Albinius närmade sig häxan och tänkte att han till varje pris måste stoppa detta, för han tänkte på Irmelin, sin familj och på Tomten. Han höll fram staven mot elden och den höll på att stötas bort, men Albinius höll kvar. Han var tvungen att kämpa med alla sina krafter och han kände värmen skölja över honom. Han såg nu häxan i ögonen, och han hade inte känt sådant hat någonsin i sitt liv, så han fortsatte att kämpa. Till Albinius förvåning såg häxan rädd ut och han kände att han fick övertaget, elden avtog och övergick i vatten och sedan blev det väldigt kallt, så vattnet frös till is. Häxan Fia, som hade varit i centrum för elden, var nu fångad i isen och Albinius kunde andas ut.
”Alli! Hur gick det?” skrek Irmelin förskräckt. ”Det där var riktigt hemskt! Men jag visste att du skulle klara det. Alli, du är så modig!”
”Det är bra med mig, men jag tror inte att den där häxan mår så bra… Men var är hon?” frågade Albinius, för häxan hade plötsligt försvunnit. Häxan Fia hade gjort en förflyttningstrollformel då hon blivit inringad av isen för hon visste att hon hade misslyckats med trollformeln. Häxan Fia skulle aldrig mer lyda Ingolf igen, hon tog chansen att åka så långt hon kunde.
”Jag vet inte, men det viktigaste är att du klarade dig Alli. Men jag undrar vad det var hon gjorde. Det är så mörkt.” sa Irmelin oroligt.
”Det är morgon, Irma, det är mörkt då”, sa Albinius som inte förstod vad hon menade.
”Nej, det var mörkare. Mycket mörkare än natt, och det var varmt, väldigt varmt. Men nu är det kallt igen, så jag antar att det är bra”, förklarade Irmelin.
”Konstigt att jag inte märkte det”, sa Albinius. ”Men nu känner jag att det är kallt, men jag fryser bara i ansiktet, Tomtens overaller fungerar verkligen.”
”Det är tur det, för vi har fortfarande mycket att göra idag”, sa Irmelin förtvivlat. ”Vi har fortfarande inte stoppat Ingolf.”
”Ja, men mitt ansikte fryser!” sa Albinius.
”Mitt också, men vi får lov att klara det! Nu tycker jag att det är dags att leta reda på Master… Eller Gudmar menar jag”, sa Irmelin som inte riktigt hade vant sig vid Gudmars riktiga namn.
”Men vi vet ju inte var han är!”
”Jo, det vet vi. Nästan i alla fall. Han fick just reda på att Ingolf var hans bror, så jag slår vad om att där vi finner Ingolf, finner vi också Gudmar”, sa Irmelin och tog fram den magiska asken.
”Ja, det för s-stås. Vi v-vet ju n-nästan var I-Ingolf bor också, så vi kanske skulle kunna hitta honom”, sa Albinius som stammade lite för att hans ansikte nästan hade frusit till is.
”Ja, precis, vi tänker på ditt hus, Alli, vi behöver skydd för ansiktet. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så fruktansvärt kallt!” sa Irmelin och huttrade.
”Ja, skynda dig!” sa Albinius, som blev glad över att få komma in, om det så bara var för några minuter.
De tog tag om asken och tänkte på Albinius hus och så färdades de igen.
De ”landade” på Albinius gård och det första de hörde när de kom fram var Malvina.
”Albinius! Irmelin! Herregud, vad gör ni ute såhär dags? Det är ju hur kallt som helst ute! Jag undrar var växthuseffekten tog vägen…. Ja, ja strunt i det, kom in nu! Jag har gjort varm choklad och det finns gröt, julskinka och bullar till er!”
”Mamma… jag vet inte om vi har tid…”
”Jo, det har vi, Alli! Men bara några minuter, sedan måste vi dra”, sa Irmelin och gick in i huset. När de kom in märkte de verkligen hur kallt det var! Deras ansikten stack och brände, men som tur var så frös de inte på något annat ställe.
Albinius och Irmelin drack den varma chokladen och åt flera bullar, till Malvinas stora glädje. Albinius vågade kolla på termometern och såg att den visade minus femtio grader!
”Det är verkligen kallt ute!” sa Albinius.
”Det är inte bara kallt, det är kallare än det någonsin varit i Umeå! Och jag förstår inte varför, för att igår kväll var det bara tio minusgrader! De sa på radion att temperaturen sjönk med tjugo grader på bara en timme! Men vad gör det, vi har värme i huset och det är jul!” sa Malvina och lös upp som en solstråle.
”Men vi måste gå ut, mamma! Det är jätteviktigt!” sa Albinius, som lät väldigt stressad.
”Ja, om det nu är så viktigt så får jag väl gå och hämta munskydden till er… Var har ni fått de där overallerna ifrån förresten?” frågade Malvina, fast det verkade inte som om hon väntade sig något svar, för hon hade redan gått upp på vinden, nynnandes på en jullåt, för att hämta munskydden.
”Albinius! Nu gäller det!” sa Irmelin när de tagit på sig munskydden. ”Nu är vi så förberedda som vi kan bli.”
”Ja, nu går vi och besegrar Ingolf och hans dumma medhjälpare!”
Och de båda barnen gick ut i den extrema kylan för att möta sitt öde…
Wednesday, 9 February 2011
Julen försvinner!! avsnitt 24 del 1
"Ehm... det är så att jag har tittat på dig i smyg... å jag tycker att du är så vacker... speciellt när du ligger och sover" ljög Gudmar, oturligt för honom så fick denna lögn honom att låta som en stalker. Helga tog då fram en steckpanna och började jaga Gundmar runt huset. Medan det pågick smög nissarna in i huset.
"Nej! vänta, vänta jag menar inget illa" Försökte Gudmar få fram samtidigt som han blockerade Helgas slag. tillslut lyckades han få tag i hennes arm och efter en stund fick han henne att släppa stekpannan.
"Sluta slå mig kvinna! mitt namn är Gudmar och jag är utsänd av tomten för att stoppa julutplånaren Ingolf" Helga stoppade angreppet.
"Är du vän till tomten?"
"Ehmm... ja"
"Då måste du skynda dig att stoppa Ingolf han är på väg att göra något riktigt hemskt! Han befinner sig just nu på övervåningen"
Gudmar tackade Helga och sprang in i huset och upp för trappan... men det var alldeles för tyst... Det hördet inte ett ljud och det oroade Gudmar. Han sprang upp för en trappa och i slutet av traappan var det en stor ekdörr. Först hade han tänk knacka på men ångrade sig snabbt när han kom på att han befann sig i fiendens bostad. Han försökte få syn på nissarna men de fanns ingenstans, tillsut bestämmde han sig för att själv gå in. Detta skulle han då inte ha gjort för genast då han öppnade dörren hoppade flera hundra håriga varelser på honom och snart var han fast.
Efter en stund tändes en lampa i rummet och Gudmar såg massa råttor sittandes överallt som med möda försökte knyta fast hans händer i en golvlampa. Plötsligt hördes ett elakt skratt bakom honom.
"HAHAHAHAHA! Så vi möts igen käre bror" Det var Ingolf och han såg väldigt glad ut. Han tog några klumpiga skutt runt i rummet innan han ställde sig framför Gudmar.
"Du och dina dumma nissar gick rakt i min fälla, nu behöver jag bara röja barnen ur vägen så kommer ingen kunna stoppa mig" Sa han och fnissade på ett sätt som han trodde lät elakt...
"Du kommer inte lyckas med det här!" Svarade Gudmar argt.
"HAHAHA det är just det jag kommer göra för just nu går både tomten och barnen i en fälla och snart kommer även all snö försvinna från jordens yta hahahahaha!"
Gudmar förstod att Ingolf var galen om all snö skulle försvinna så skulle ju världen svämma över men det var inte det han oroade sig mest över. Utan det som oroade honom mest var tanken på att just nu höll kanske Irmelin och Albinius på att råka riktigt illa ut.
Tuesday, 8 February 2011
Oh Japan...
So, to Miss T and Miss M:
This is what I'd rather eat if sushi is ever to be on the menu and I wouldn't want to stick out.
P.S: It is probable that it would actually have the opposite effect if executed in real life.
Thursday, 23 December 2010
23 december: Julstress
När häxan Fia berättade för Ingolf följande dag om det misslyckade försöket att förgifta Tomten så blev han än en gång rasande.
”Du skulle ju se till så att han åt det!!! Du är värdelös! Hur kunde du misslyckas med detta?!” skrek Ingolf så högt att Malvina, som stod i köket och bakade ungefär två hundra meter där ifrån, hörde vad han skrek.
”Mössen skvallrade! Jag tog dem med mig och grävde ner dem i snön och sedan trampade jag på dem. Så nu finns de inte mer!” sa häxan Fia och skrattade ett så ont skratt så att till och med Ingolf rös.
”Men hur kunde de skvallra?! Kan något av barnen prata med råttor?” skrek Ingolf inte riktigt lika högt.
”Ja, flickan kan det! Men jag hörde en till sak… Du har en bror…” sa Fia.
”Va?! Det har jag inte!!!” skrek Ingolf som var helt röd i ansiktet av all raseri.
”Jo, Gudmar, den där värdelösa typen är din bror, och du växte upp i Tomteland, men Tomten raderade ditt minne för att du är ond!” förklarade Fia.
”Omöjligt att han är min bror! Vi är helt olika, han är Tomtens gullegris och jag är Ingolf, som snart har förstört julen!”
”Om man tänker till så är ni faktiskt ganska lika i utseendet, fast ni har såklart helt olika personligheter!”
”Ja, ja. Det spelar inte så stor roll om jag har en bror eller inte, vi ska i alla fall förstöra julen, men vi har verkligen inte mycket tid på oss nu! Julafton är imorgon! Eller rättare sagt: Det skulle ha varit imorgon”, sa Ingolf och skrattade ett väldigt ont skratt. ”Fia, jag har en uppgift till dig! Gör den där värmetrollformeln så att det blir varmt och snön smälter! Då skulle jag vilja se barnens miner….”
”Men, Ingolf! Du vet ju hur svårt det är att få balans i magin och hur svårt det är att sprida värmen rätt. Det kan till och med gå så illa så att det blir kallare än vad det är nu!” förklarade Fia.
”Du är den enda som kan klara av det, så du ska göra det! Se så, skynda på, det verkar som om du kommer att behöva hela dagen!” sa Ingolf och viftade med handen som om det skulle få Fia att gå ut ur rummet snabbare.
”Okej, okej då! Jag gör väl det då! Men skyll inte på mig om det går fel!” sa Fia och lämnade Ingolfs rum med förtvivlan. Hon hade inte klarat att frammana värmetrollformeln på hundra år! Men hon var tvungen att försöka, för hon visste vad Ingolf kunde göra mot henne om hon inte ens försökte.
”HELGA!!!!” ropade Ingolf så fort Fia hade lämnat huset.
”Vad är det?” sa Helga tröttsamt.
”Kalla på mina spioner! Jag måste prata med dem…” sa Ingolf. Helga lämnade rummet. Hon hade börjat förstå vad Ingolf hade för planer, och hon gillade dem inte. Hon tyckte själv om julen och hon gillade barn. Hon ville inte att julen skulle bli förstörd, och hon skulle försöka göra allt hon kunde för att förhindra Ingolfs planer, fast det såg inte ljust ut. Hon kallade på råttorna och de kom till huset efter ungefär en halv minut och hon släppte lydigt in dem genom råtthålet i dörren. Men Helga gillade verkligen inte hur råttorna smutsade ner i huset. Hon kunde inte förstå varför Ingolf hade dessa spioner. Den här gången var det ungefär tio råttor som hade blivit ditkallade, och hon såg att Isolde var en av råttorna. Isolde gav Helga en blinkning, för Isolde var på Helgas sida, det visste hon. Isolde var också på Tomtens sida och hon skulle göra allt hon kunde för att få komma tillbaka till Tomteland.
”Kom in” sa Ingolf när råttorna knackade på dörren. Ingen kom in. Ingolf gick för att öppna.
”Hur många gånger ska vi behöva tala om för dig att vi inte kan öppna dörrar!” sa Stanley, en av Ingolfs trognaste spioner.
”Ja, Ja. Ni är här nu i alla fall, det är det som är huvudsaken. Vi har problem”, sa Ingolf. ”Det är julafton imorgon och vi kan inte låta det hända, för vi hatar julen. Därför vill jag att ni delar upp er och utför dessa uppgifter som jag tilldelar varje grupp.” Råttorna nickade. ”Bra. Grupp ett, det är din grupp Stanley, ni är 40 stycken, inte sant?”
”Trettionio, Helma är död”, sa Stanley.
”Ja, ja. Ni ska i alla fall ta er till stan och förstöra jul shoppingen för alla glada människor. Gå in i affärer och förstör bara. Är det uppfattat?” Stanley nickade.
”Då så, grupp två, det är du Isolde! Du ska ta med dig din grupp och förstöra alla julgranar som ni ser!” sa Ingolf glatt. Isolde nickade, men hon tänkte inte riktigt lyda Ingolf på den punkten.
”Grupp tre och fyra det är Joar och Ester. Ni ska ta er till Tomteland och så ska ni diskret ta Tomtens renar och föra dem hit, eller nej, lämna dem i skogen någonstans och bind fast dem!” sa Ingolf.
”Okej…” sa Ester osäkert.
”Grupp fem och sex, ni ska fånga in barnen åt mig, och för dem hit till mig!” sa Ingolf.
”Vilka barn?” frågade en av råttorna.
”De barn som förstör för mig, såklart! De bor bara några hundra meter härifrån! Men grupp sju, ja jag tror att det räcker med en grupp, ni ska fånga in och göra er av med den där Gudmar.”
”Okej, chefen”, sa råttan från grupp sju, som tyvärr var den ambitiösaste råttan av dem alla.
”Så, grupp åtta, nio och tio ni ska försöka fånga in så många nissar som det bara går, och så ska ni se till att alla julprydnader förstörs, uppfattat?”
”Ja, mästare!” sa alla råttor i kör, alla mer eller mindre entusiastiska.
När Isolde äntligen hade kommit ut från den där hemska Ingolfs hus så sprang hon raka vägen mot sin grupp. Lyckligtvis hade alla i hennes grupp samma mål som hon hade – att förstöra för Ingolf. Hon talade om för hennes råttor vad som hade sagts under mötet och vad som var deras uppgift och vad deras andra uppgifter var. Hon delade upp dem i olika grupper för att de skulle kunna sprida ut sig och försöka göra så att Ingolfs uppdrag inte riktigt blev utförda. Isolde själv var nu på väg till Tomteland för att berätta för Tomten vad som väntade. Hon sprang allt vad hon kunde i den tjocka och kalla snön, och när det började skymma var hon framme. Tomten kände henne så hon hade inga problem med att komma in i Tomteland. Efter en lång resa var hon framme i Tomtens hus.
”Hej, Isolde, vad har du att meddela idag då?” frågade Tomten med en varm röst. Isolde berättade allt, men Tomten förstod ingenting, för hans tolk var inte här. Tomten hade inte haft turen att bli biten av en råtta vid rätt tidpunkt.
”Vänta Isolde, jag behöver en tolk”, sa Tomten och ropade på Irmelin ur högtalarna. Irmelin, som hade varit och planerat hur de skulle kunna få fast Ingolf med Albinius, kom så fort hon hörde Tomtens röst, och Albinius följde efter.
”Hej, barn. Jag skulle behöva hjälp med tolkning här. Jag kan inte förstå råttspråket”, sa Tomten. Sedan berättade Isolde hela Ingolfs plan för Irmelin som tolkade så att Tomten och Albinius också kunde förstå.
”Jaha, hur ska vi lösa det här då?” sa Tomten som lät förvånansvärt glad.
”Vi måste stoppa Ingolf, nu!” sa Irmelin. ”Isolde, du kan ta oss till honom, det kan du va?”
”Ja, det skulle jag kunna, men det är absolut livsviktigt att han inte får reda på att det är jag som har fört dit er, det förstår ni väl? Men jag tycker inte att det är särskilt smart att fara dit, för Ingolf har satt två grupper på att fånga in er två! Jag tycker att vi borde skicka några nissar istället!” sa Isolde och Irmelin tolkade det så att de andra skulle förstå.
”Jag håller med dig Isolde, det är inte smart att låta dessa barn åka till den där mannen, men de måste hjälpa till, för de är de enda som kan få stopp på det här. Men jag kan skicka några nissar och Gudmar på att försöka hämta in honom hit, så kan han i alla fall inte smida några fler onda planer”, sa Tomten och gick till sin mikrofon för att kalla på några nissar.
När Tomten hade skickat iväg nissarna med Isolde och Gudmar så satte han sig ner och såg på Albinius och Irmelin.
”Det är endast ni som kan få det här att bli som vanligt, ni vet det va?” sa Tomten som kollade in i deras ögon med en skarp blick. Tomten log, och båda barnen kände värmen spridas i sina kroppar då de såg på honom, de tyckte så mycket om honom.
”Men hur är det möjligt att det bara är vi som kan klara av detta? Det måste finnas en miljon andra barn eller nissarna och Gudmar kan klara det, varför just jag och Albinius?” undrade Irmelin.
”Jo, det är en sak som jag måste berätta för er. Det är så, att när ni båda föddes så stod stjärnorna på ett ytterst komplicerat vis och den dagen ni föddes var den dagen jag blev Tomte, och det var bara ni två som var nära nog för nissarna att nå för att de skulle kunna sprida stoftet. De spred det i staden där ni bor, men det nådde bara er. När ni tog emot detta stoft så blev ni automatiskt mina beskyddare, eller rättare sagt julens beskyddare. Därför är ni de enda som kan rädda oss i denna situation. Ni har det i era hjärtan, och det är ert öde att rädda julen”, sa Tomten. Både Albinius och Irmelin satt som fastklistrade i Tomtens fåtöljer då han berättade detta för dem, men de kunde inte riktigt ta in detta.
”Ä-är detta sant?” frågade Albinius med en röst som lät väldigt chockad.
”Ja, det är så sant som att jag finns här”, sa Tomten och log mot de båda barnen.
”Vi har alltså knappt en dag på oss att ställa allt till rätta? Vi har så mycket att göra! Det kommer inte att gå!” sa Irmelin som nu kände sig väldigt stressad, för hon ville inte misslyckas med den uppgiften som hon hade fått direkt hon blivit född.
”Jo, det går! Ni behöver ju inte göra det själva! Ni får hjälp av mig, av Gudmar och av alla nissar! Och av en del råttor såklart. Och glöm inte er magi!” sa Tomten.
Det enda som var oturligt för Irmelin och Albinius var att de inte visste någonting om Ingolfs planer som han gett till Fia. Och Fia var nu väldigt nära på att lyckas, värmeförtrollningen var nästan klar. Det var bara några beräkningar kvar. Klockan 8 på julaftonsmorgon skulle snön börja smälta, snabbare än någonsin och det fanns ingenting som varken barnen eller Tomten kunde göra för att stoppa denna plan, trodde Fia.
Wednesday, 22 December 2010
22 december-Förgiftat plommon?
Ingolf harklade sig ”Öhm… Häxan Fia, är de andra på väg?” Häxan gav honom en snabb blick sedan sa hon ”De kommer inte…”
”Vad menar du med att de inte kommer!?” Skrek Ingolf.
”De ser ingen anledning att göra det när vi inte längre kan komma åt tomten” Svarade hon lugnt och fortsatte sedan tala med sin Spegel.
Ingolfs satte sig argt i sin stol, nu var allt förstört han var tvungen att vänta tills nästa jul innan hans onda plan skulle gå i verket men plötsligt fick han en hysteriskt elak idé.
”Fia, du skulle inte vilja göra mig en tjänst?”
I tomteland satt nu åter igen Albinius och Irmelin och samtalade med tomten.
”Det är en man vid namn Ingolf som vill förstöra julen!” Sa Irmelin häftigt.
”Du råkar inte veta vem det är?” Frågade Albinius lite lugnare.
Tomten suckade sedan gick han fram till en byrålåda och började rota fram massa bilder.
”Jo, Ingolf känner jag väl för han är nämligen Gudmars bror” Sa tomten och höll fram en bild föreställande två små lekande barn i en snöhög.
Irmelin och Albinius stirrade båda chockat på tomten och sa efter en stund” VA!?”
Tomten fortsatte sedan berätta ”För cirka 30 år sedan fann jag två små spädbarn utanför vår ytterdörr men jag visste inte vem som var deras föräldrar. Jag tog hand om dem i hopp om att deras föräldrar skulle komma tillbaka men ingen kom och sökte efter pojkarna. När de var nio lät jag dem börja jobba med enkla uppgifter i min verkstad de matade renarna hjälpte tomtemor med mera. Gudmar hade precis den rätta tomte andan han var hjälpsam och flitig tyvärr så är han ju också lite dum… Ingofl var istället lite smartare men han var ond rakt igenom. Så en morgon när jag kom på honom att göra hemska experiment med djur så raderade jag hans minne och slängde ut honom… det var också på självaste julafton om jag minns rätt”
”Vet Gudmar om det här?” Frågade Albinius och tomten skakade på huvudet.
”Då tycker jag du ska berätta det för honom” Sa Irmelin, sedan skuttade hon iväg för att leta reda på honom. Efter en halvtimma kom hon tillbaka med Gudmar hack i häll.
”Ville du säga mig något tomten?” Sa han.
”Det är nog bäst du sätter dig” sa tomten och pekade mot en stol sedan började han berätta samma historia igen.
När tomten var klar såg Gudmar ut(och kände sig) som ett levande frågetecken.
”S-så jag har alltså en bror, och jag är ingen förväxt tomtenisse! Men varför minns jag inget av det här?”
Tomten rodnade lite sen sa han ”Jo…ehm… ni var väldigt lika som barn så jag råkade först radera ditt minne av misstag…”
Det blev tyst en stund som bröts av en svag knackning på dörren.
”Tomten det är någon här som vill träffa dig, det är tydligen någon form av försäljare” Sa nissen Evert. Barnen och Gudmar följde tomten för att se vem denna mystiska försäljare var som hade tagit sig ända till tomteland för att sälja sina varor. På vägen till dörren viskade Irmelin till Albininus ”Det är något skumt med det här så håll ögonen öppna” Albinius nickade och skickade sedan vidare Irmelins meddelande till Gudmar.
Försäljaren var en ful dam som höll i en liten korg med plommon ”Vill du ha ett läckert plommon tomten?” Frågade hon så fort hon fick syn på honom. Tomten funderade en lång stund sedan sa han ”ja jag kan tänka mig att ta mig ett plommon” och tog sedan det finaste plommonet som fanns i korgen. Plötsligt hörde Irmelin en viskning från marken ”ojoj, tomten borde inte äta det där de är förgiftat” Sedan tittade hon ner och såg två skogsmöss som stod mellan hennes fötter. Hon förstod att tomten var i fara så hon kastade sig fram och slog plommonet ur handen på honom ”ÄT DET INTE DET ÄR FÖRGIFTAT!!” Alla stirrade sedan förvånat på Irmelin under förvirringen tog damen till flykt och rusade iväg men Gudmar som för en gångs skull använde hjärnan handlade snabbt och skickade ett gäng nissar efter henne.
”Hur visste du det?” Frågade Albinius sedan Irmelin.
”Jag hörde en mus säga det”
Albinius nickade som om han förstod vad hon menade.
nu var de verkligen tvungna att stoppa Ingolf innan han försökte sig på något dumt igen.
21 december: Fångade
Malvina och Louis hade åkt iväg från sitt hus och tagit med sig alla kakor och bullar då de såg att de hade råttor i huset. Råttor var enligt dem det värsta som fanns, för de kunde äta upp alla hennes kakor och bullar, och Louis var orolig för sina girlanger och sina julprydnader. Denna gång hade de faktiskt haft anledning att vara oroliga, för råttorna hade förstört alla deras julsaker. De hade ringt till de som tar bort ohyra från hus och de hade åkt dit, men inte hittat någon råtta alls. Faktum var att de inte ens såg ett spår av att det någonsin hade varit en råtta där. När Malvina och Louis fick veta det så åkte de hem direkt och fann sitt hus i precis det skick som det hade varit innan råttorna hade gjort invasion. Men de var väldigt oroliga för Albinius, för de hade inte sett honom på flera dagar. De hoppades att han var hos Irmelin.
Albinius var hos Irmelin, men inte länge till, för de hörde Algot ta fram sin gröna ask. De kunde inte veta vad han tänkte, men Albinius förstod att han inte tänkte ta dem till Tomteland. Algot var förrädaren. Barnen kände att de förflyttades mot sin vilja, vilket gjorde mycket ondare än att förflyttas när man visste var man skulle. Algot hade tagit ett hårt grepp om dem och de kände hur de snurrade runt och sedan landade på ett kallt golv då Algot släppte dem.
”Nu har jag er, barn! Ni kan inte komma härifrån!” sa Algot med en ond röst. ”Ni ska nu ge mig era påsar om ni över huvud taget vill behålla era liv.” När Algot pratade om påsen så kom Irmelin på att de förmodligen kunde använda sig av den på något sätt för att ta sig därifrån. Hon tog på renen som hon hade om halsen och tänkte klart ”hjälp, vi måste ha hjälp.” Hon hade ingen aning om det skulle fungera, men hon var tvungen att försöka. Det var det enda sättet. De hade inte hunnit undersöka riktigt vad som fanns i påsen så de visste inte riktigt hur de skulle använda dem, men de båda barnen hade redan bestämt sig att vägra ge ifrån sig sin påse.
”Vi ger dig den aldrig!” sa Albinius bestämt.
”Nähä? Då får ni sitta här tills ni ruttnar eller tills ni ångrar er, för jag släpper inte ut er så ni kan åka till Tomten och skvallra”, sa Algot med en väldigt hemsk röst.
”Gör det då! Du kommer aldrig att klara av att se oss dö ändå!” sa Irmelin och kände i påsen som hon hade i sin ficka, hon kände någonting i den som hon inte hade känt förut. Det var något sorts pulver och plötsligt visste hon precis vad hon skulle göra med det. Hon tog upp handen ur fickan och kastade det mot Algot. Pulvret förvandlades till gnistor och stjärnor och nådde sedan Algot.
”Vad gjorde du, dumma flicka! Jag kan inte röra mig!” sa Algot förvånat.
”Tala om för mig vem som är er mästare!” skrek Irmelin bestämt.
”Ingolf!” skrek Algot innan han kunde hejda sig. Det var som om han inte hade kunnat hålla inne ordet. Ingolf, tänkte Albinius, det lät i alla fall som en skurk.
”Vad är den hemliga planen som kommer göra så att julen förstörs?”
”Ingolf vill att jag och hans medhjälpare ska stjäla renarna, kidnappa Tomten och få snön att smälta”, sa Algot mot sin vilja.
”Va? Det var den konstigaste planen jag någonsin hört!” sa Albinius. ”Hur skulle du och några råttor kunna stjäla renar och smälta snö, det går ju inte! Och att kidnappa Tomten kommer inte att gå heller!”
”Ingolf har varelser på sin sida som ni inte alls skulle kunna föreställa er. Han har troll, jättar, häxor och filurer”, nästan viskade Algot.
”Filurer, vad är det egentligen? Det låter inte så hemskt”, sa Irmelin.
”Det kanske inte låter hemskt, men de är gröna varelser som har extremt bra hörsel och extremt bra syn, eftersom de innehåller så mycket magi. Därför kan de bli väldigt farliga och ha att göra med!”
”Okej, men var finns den där Ingolf då?” frågade Irmelin.
”Ni måste ha sett honom, det är en av era grannar”, sa Algot som nästan kunde styra vad han ville säga nu, men inte riktigt. Albinius kände på sitt halsband av en ren och tänkte på att de var fångade av förrädaren och att de nu visste vem förövaren var. Det var inte meningen att han skulle tänka på det, utan det bara blev så och efter ungefär tolv sekunder uppenbarade sig tolv nissar och en ren.
”Ni kallade på oss barn, vem är förrädaren?” sa nissen som de kände igen som Evert. ”Men, vad gör du här Algot?”
”Det är han som är förrädaren, ta fast honom!” skrek båda barnen samtidigt. Nissarna som alltid hade tyckt att Algot var skum hade inga problem med att tro att han var förövaren, utan de sprang direkt mot Algot som inte hade någon chans mot tolv nissar. De band honom snabbt med osynliga snören så att han inte kunde röra sig.
”Barn, era föräldrar är nu hemma , Gudmar och några nissar bevakar dem. De är alla väldigt oroliga för er, här ta denna ask, jag ser att ni inte fick med er eran ask hit”, sa Evert och kastade asken till Albinius. De båda barnen tog asken och tänkte på Albinius hem. När de kom fram blev de väldigt förvånade när de såg att allt såg ut precis som innan råttinvasionen. De gick in i huset och Malvina kom direkt fram till dem.
”Var har ni varit barn? Ni ser helt slut ut båda två! Irmelin, dina föräldrar är också här, de visste inte heller var ni var. Men nu är allt bra, jag tar fram fler bullar och kokar lite choklad till er!” sa Malvina och gick mot köket.
Tuesday, 21 December 2010
20 december-Nej
”Hålla” Svarade Ingolf. På andra sidan luren hördes då en skrovlig röst ”Ingolf, det är Algot här och vi har fått ett smärre problem”
Ingolf suckade han hatade ordet ”Problem” nästan lika mycket som han hatade julen.
”Kan du förklara för mig vad för sorts problem det är?” Frågade han lite irriterat, det var tyst i luren en lång stund sedan sa Algot” Barnen har talat med tomten och vet snart vem du är…”
Ingolf blev då ursinnig ”VAD MENAR DU MED DET!? Skulle inte du och råttorna se till så att de inte blev något problem?”
”Jo mästare, men det verkar som om råttorna klantade till det. Och jag försökte se till så att de försvann från tomteland men då kom Gudmar och…” Mer hann han inte säga innan Ingolf avbröt honom ”Jag ger dig en dag till att sopa detta lilla problem under mattan, se till så att du inte klantar till det denna gång!” Sedan la han på luren.
Genast hade hans glada humör vänt och nu var han riktigt arg. Barnen hade blivit ett större problem än han trott. Han visste sedan tidigare att de två var experter på att lägga sina näsor i blöt eftersom han hade bott granne med dem båda i flera år, men inte att de skulle kunna förstöra så mycket för honom. Han började sakta lunka hemåt förhoppningsvis så hade Helga städat färdigt för just nu ville han bara vara ifred.
Algot satt och grubblade i sin lilla skrubb som han hade tagit som sovrum och arbetsrum. Han visste inte vad han skulle göra, han var tvungen att stoppa barnen men om hann gjorde det på fel sätt så skulle han bli upptäck och straffad. Men han visste också att om han inte gjorde något alls så skulle Ingolf straffa honom istället, och han kände på sig att Ingolf straff skulle vara värre än tomtens. Så nu var han tvungen att handla snabbt innan barnen upptäckte Ingolf. Han tog fram en grön ask som han hade haft i sin byrålåda sedan öppnade han den och tänkte på Irmelins hus.
Hemma i Irmelins hus satt Albinius och Irmelin och funderade på vad de skulle hitta på, det var för tillfället ensamma hemma eftersom Irmelins föräldrar var ute och handlade hemligheter.
"Irma, det här börjar bli läskigt ska vi verkligen ta reda på vem skurken är själva?" frågade Albinius Irmelin.
"Det är självklart Ali, men vi måste vara försiktiga"
Plötsligt landade en liten krokig gubbe utanför Irmelins dörr, han gick fram till den och ringde på. Irmelin och Albinius följdes ner för att öppna av rädslan över att bli anfallna av massa råttor igen. Men så fort de hade öppnat dörren så kastade sig den lilla mannen över dem. ”Nu har jag er snorungar!”
”Släpp oss!” Skrek Irmelin och Albinius förskräckt men det fanns inget de kunde göra mannen som var Algot var alldeles för stark och nu var de fast igen…

