Klockan var nu sju på julaftonsmorgonen och nästan alla vuxna i staden låg och sov, barnen däremot hade vaknat tidigt, för det var julafton. I ett av alla röda hus i stadens utkant satt Zelda och Zlatan och såg ut på gården ifall de skulle få syn på en tomtenisse.
”Jag ser ingen tomtenisse! Det är bara massa snö!” sa Zelda besviket.
”Du måste ha tålamod! Du kan inte vänta dig att se en nisse på en minut sådär, det tar ett tag!” sa Zlatan och såg ut mot vägen och då såg han något röra sig.
”Såg du det där, Zelda?”
”Vad då? Var det en nisse?”
”Nej, jag tror det är en råtta eller mus kanske… Oj, kolla där är en till!” sa Zlatan förvånat. De hade aldrig sett råttor ute på vintern sådär.
”Där är också en! Men vad gör de Zlatan? De är jättemånga! Jag är rädd…” sa Zelda och började gråta.
”Men Zelda, sluta nu. Det är bara råttor, vad skulle kunna hända? Sluta vara så barnslig, du är inte fem år längre”, sa Zlatan som också började bli lite orolig, men han ville inte visa det för sin lillasyster, för då skulle hon bli ännu mer rädd.
”Men vad gör råttorna, Zlatan? Vad gör de med vår snögubbe?!” Frågade Zelda som inte lät rädd längre, utan bara arg.
Utanför var grupp åtta som hade fått till uppgift att fånga in tomtenissar och förstöra julprydnader. Gruppen hade nu hittat ett hus med många hemska julprydnader, bland dem en gubbe gjord av snö. De bestämde sig för att dela på sig.
”Ni går dit och förstör den där trädgårdstomten, så går vi på den här sidan och förstör snögubben och sedan hjälps vi åt med ljusslingorna i trädet”, sa en vit råtta och de andra råttorna lydde och gick till sina positioner.
Vissa råttor tog fram sina svärd, andra sina små pistoler som skjuter små spikar, vilka förstör porslin som trädgårdstomtar är gjorda av.
Zlatan och Zelda kunde inte göra annat än att titta på, de vågade nästan inte ens röra sig. De såg bara på hur råttorna förstörde deras julprydnader. Ett tag tyckte Zelda att en råtta tittade in i hennes ögon och den såg arg ut. Zelda vågade inte titta mer.
Albinius och Irmelin var fortfarande kvar i Tomteland och väntade på att få åka iväg. De hade fått på sig den utrustning som de behövde. De hade båda rödsvarta overaller som man, enligt Tomten aldrig kunde frysa i, eftersom overallen var magisk och kunde reglera värme och därmed alltid hålla perfekt temperatur. Albinius, som hade slutat att förundras av alla konstiga saker här i Tomteland, orkade inte ens bli förvånad.
”Var inte oroliga, ni klarar det här! Jag har lärt er allt ni behöver veta!” sa Tomten och log, fast Irmelin såg att han var orolig.
”Ni har ju inte lärt oss någonting! Det enda vi har fått veta är att vi är menade att göra det här!” sa Irmelin förundrat.
”Precis.” sa Tomten hemlighetsfullt.
”Det här blir bara underligare och underligare”, sa Albinius och suckade.
”Oroa dig inte för det. Det är när allt börjar bli mindre underligt som man ska börja undra”, sa Tomten. ”Skynda er nu, ta er ask och tänk på platsen dit ni vill komma.”
”Men var ska vi då, jag vet inte var vi ska!” sa Irmelin förtvivlat, men hon hade en konstig känsla av att vilja gå på stan.
”Jo, det vet du?”
”Till stan? Men vad ska vi göra där?” undrade Irmelin.
”Stan? Ja det var ett litet konstigt ställe att välja, men säger du det så låt gå för det”, sa Tomten och log. Irmelin tyckte att Tomten började bli lite konstig, men hon sa ingenting för hon hade en känsla av att det var rätt.
”Alli, vi tänker på Renmarkstorget.”
Albinius, som var van att Irmelin visste saker inte han visste, var inte orolig för att detta var fel plats. Eftersom det var Irmelin som kom på det var han säker att det var rätt.
”Okej, låt gå för det”, sa Albinius och tog fram asken. De tänkte på Renmarkstorget och med ens såg de Tomteland försvinna framför deras ögon och de hoppades av hela sina hjärtan att det inte var sista gången de såg Tomteland.
Renmarkstorget var antagligen den farligaste plats barnen kunde ha valt att färdas till just då, oturligt nog så hade varken Irmelin eller Tomten känt det. För på Renmarkstorget befann sig Fia, som nu bara var sju minuter ifrån att lyckas med sin formel. Hon skrattade lite för sig själv, utan att tappa koncentrationen, för hon visste att hon skulle lyckas. Hon hade aldrig varit så säker på det förut. Månen hade stått på exakt rätt plats och dess energi hade varit lätt att nå. Fia uttalade några sista komplicerade formler och brydde sig inte ett dugg om de få människor som var uppe tidigt på julaftonsmorgonen, faktum var att människorna inte brydde sig om Fia heller, för alla var så glada och hade så mycket julkänsla att de trodde att alla de mötte var goda.
”God jul”, sa en liten glad gubbe som gick förbi. Fia såg på honom med skrämda ögon och gubben såg förolämpad ut, men traskade vidare på sin morgonpromenad.
Just då anlände Irmelin och Albinius till Renmarkstorget, och de började just undra varför de bestämt sig för att åka just dit.
”Det är ju nästan ingen här, bara en massa folk som väntar på att ICA ska öppna”, sa Albinius förtvivlat.
”Det är något här, koncentrera dig. Ser du något underligt?”
”Nej, det är bara vanligt, fast lite tomt kanske, men det är ju morgon…”
”Just det! Albinius! Var är allt julpynt!?” utbrast Irmelin förtvivlat.
”Du har rätt! Det är inget julpynt, Ingolfs medhjälpare måste ha tagit bort det i natt”, sa Albinius, men Irmelin lyssnade inte, för hon hade fått syn på en kvinna i en lång svart kappa som stod mitt på torget, blundade och viftade på armarna i konstiga rörelser.
”Albinius, kolla där. Ser inte det där lite konstigt ut?” Albinius hann inte svara för plötsligt kom det en blixt ur kvinnans händer som hon höll mot himlen. Albinius och Irmelin sprang så fort de kunde mot Fia utan att tänka på vad de skulle göra då de kom fram. När de var framme kunde de inte göra annat än att stå och titta, för Fia hade omringats av eld.
”Alli! Vad ska vi göra!?”
”Jag fixar det här!” sa Albinius och tog upp en lång stav ur den magiska påsen och höll fram den. Han fylldes genast av mod och det kändes som om han skulle kunna göra vad som helst, så han märkte inte att himlen fylldes av mörka moln och att det plötsligt blivit mycket mörkt. Albinius närmade sig häxan och tänkte att han till varje pris måste stoppa detta, för han tänkte på Irmelin, sin familj och på Tomten. Han höll fram staven mot elden och den höll på att stötas bort, men Albinius höll kvar. Han var tvungen att kämpa med alla sina krafter och han kände värmen skölja över honom. Han såg nu häxan i ögonen, och han hade inte känt sådant hat någonsin i sitt liv, så han fortsatte att kämpa. Till Albinius förvåning såg häxan rädd ut och han kände att han fick övertaget, elden avtog och övergick i vatten och sedan blev det väldigt kallt, så vattnet frös till is. Häxan Fia, som hade varit i centrum för elden, var nu fångad i isen och Albinius kunde andas ut.
”Alli! Hur gick det?” skrek Irmelin förskräckt. ”Det där var riktigt hemskt! Men jag visste att du skulle klara det. Alli, du är så modig!”
”Det är bra med mig, men jag tror inte att den där häxan mår så bra… Men var är hon?” frågade Albinius, för häxan hade plötsligt försvunnit. Häxan Fia hade gjort en förflyttningstrollformel då hon blivit inringad av isen för hon visste att hon hade misslyckats med trollformeln. Häxan Fia skulle aldrig mer lyda Ingolf igen, hon tog chansen att åka så långt hon kunde.
”Jag vet inte, men det viktigaste är att du klarade dig Alli. Men jag undrar vad det var hon gjorde. Det är så mörkt.” sa Irmelin oroligt.
”Det är morgon, Irma, det är mörkt då”, sa Albinius som inte förstod vad hon menade.
”Nej, det var mörkare. Mycket mörkare än natt, och det var varmt, väldigt varmt. Men nu är det kallt igen, så jag antar att det är bra”, förklarade Irmelin.
”Konstigt att jag inte märkte det”, sa Albinius. ”Men nu känner jag att det är kallt, men jag fryser bara i ansiktet, Tomtens overaller fungerar verkligen.”
”Det är tur det, för vi har fortfarande mycket att göra idag”, sa Irmelin förtvivlat. ”Vi har fortfarande inte stoppat Ingolf.”
”Ja, men mitt ansikte fryser!” sa Albinius.
”Mitt också, men vi får lov att klara det! Nu tycker jag att det är dags att leta reda på Master… Eller Gudmar menar jag”, sa Irmelin som inte riktigt hade vant sig vid Gudmars riktiga namn.
”Men vi vet ju inte var han är!”
”Jo, det vet vi. Nästan i alla fall. Han fick just reda på att Ingolf var hans bror, så jag slår vad om att där vi finner Ingolf, finner vi också Gudmar”, sa Irmelin och tog fram den magiska asken.
”Ja, det för s-stås. Vi v-vet ju n-nästan var I-Ingolf bor också, så vi kanske skulle kunna hitta honom”, sa Albinius som stammade lite för att hans ansikte nästan hade frusit till is.
”Ja, precis, vi tänker på ditt hus, Alli, vi behöver skydd för ansiktet. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så fruktansvärt kallt!” sa Irmelin och huttrade.
”Ja, skynda dig!” sa Albinius, som blev glad över att få komma in, om det så bara var för några minuter.
De tog tag om asken och tänkte på Albinius hus och så färdades de igen.
De ”landade” på Albinius gård och det första de hörde när de kom fram var Malvina.
”Albinius! Irmelin! Herregud, vad gör ni ute såhär dags? Det är ju hur kallt som helst ute! Jag undrar var växthuseffekten tog vägen…. Ja, ja strunt i det, kom in nu! Jag har gjort varm choklad och det finns gröt, julskinka och bullar till er!”
”Mamma… jag vet inte om vi har tid…”
”Jo, det har vi, Alli! Men bara några minuter, sedan måste vi dra”, sa Irmelin och gick in i huset. När de kom in märkte de verkligen hur kallt det var! Deras ansikten stack och brände, men som tur var så frös de inte på något annat ställe.
Albinius och Irmelin drack den varma chokladen och åt flera bullar, till Malvinas stora glädje. Albinius vågade kolla på termometern och såg att den visade minus femtio grader!
”Det är verkligen kallt ute!” sa Albinius.
”Det är inte bara kallt, det är kallare än det någonsin varit i Umeå! Och jag förstår inte varför, för att igår kväll var det bara tio minusgrader! De sa på radion att temperaturen sjönk med tjugo grader på bara en timme! Men vad gör det, vi har värme i huset och det är jul!” sa Malvina och lös upp som en solstråle.
”Men vi måste gå ut, mamma! Det är jätteviktigt!” sa Albinius, som lät väldigt stressad.
”Ja, om det nu är så viktigt så får jag väl gå och hämta munskydden till er… Var har ni fått de där overallerna ifrån förresten?” frågade Malvina, fast det verkade inte som om hon väntade sig något svar, för hon hade redan gått upp på vinden, nynnandes på en jullåt, för att hämta munskydden.
”Albinius! Nu gäller det!” sa Irmelin när de tagit på sig munskydden. ”Nu är vi så förberedda som vi kan bli.”
”Ja, nu går vi och besegrar Ingolf och hans dumma medhjälpare!”
Och de båda barnen gick ut i den extrema kylan för att möta sitt öde…
